Vilken underbar vinter det har varit i år!
03
Mar 10
with a sad heart I say bye to you and wave
Min blogg började främst som ett ställe att samla texter till mitt projektarbete – som så småningom skulle utvecklas till en självbiografi i dagboksform. Detta kommer inte hända. Antagligen kommer gamla inlägg tas bort ett efter ett i takt med att jag känner att det blir jobbigt att blotta det ”Jag” som blir mindre och mindre befintligt. Inte för att jag förnekar det som varit, inte för att jag skäms…
Jag kan känna att innehållet här trots att jag skrivit för att få vara ärlig ändå har blivit något förvrängt. Om jag ska berätta sanningen om hur jag mått det senaste året är inte min blogg rätt källa att ta fakta ifrån. Trots att jag anser att jag ofta blottat mig själv väldigt är det fortfarande en väldigt romantiserad bild av mitt liv jag delat med mig av.
Det är så dubbelt. Samtidigt som jag ofta velat skrika att det inte är okej, att jag inte mår bra och tänker på döden mestadels av mina vakna timmar finns det en annan del som säger att man inte kan framställa sig själv hur som helst. Det måste finnas en viss normalitet i allt onormalt. En stolthet trots att man befinner sig på botten och något glamouröst i att försöka ta livet av sig…
- Vilket det aldrig gör!
03
Mar 10
I struggle to find any truth in your lies
De flesta små barn tror på himlen, av den anledningen att föräldrar förklarar dödsfall som att personerna nu är i himlen. Det blir ens sanning, man nästan vet att det är så. Men för de flesta människor kommer det ju en dag då man börjar fundera självständigt på det här med döden, himlen, livet efteråt och så vidare. För mig kom denna vändpunkt när min pappa dog. Till en början, när sorgen och saknaden upptog hela vardagen, var det bilden av himlen som fanns kvar. Ungefär en vecka efter min pappas död var det fortfarande himlen som existerade, jag ritade en stor bild av mig när jag hälsar på pappa i himlen, där han fanns med alla änglar och med mormor och våra döda djur. Till en början var det en stor tröst. pappa finns fortfarande, i himlen, dit alla kommer..
Men när det började smälta in, när jag började analysera det här med döden, så kändes himlen mer och mer främmande. Jag visste inte vad jag trodde, och ju mer jag frågade människor i min närhet desto osäkrare blev jag. Fram till jag var ungefär 16 var min bild av livet efter döden väldig fluffig. Jag ville gärna förklara det så att jag fick en trygghet i att någon gång få träffa pappa igen.
När jag var 16 år hade jag samlat ihop så pass mycket erfarenhet för att kunna bilda mig en egen uppfattning om vad jag ansåg och trodde hände efter döden. Något jag trott på sen dess, fram till för någon månad sen. Jag vet inte varför och hur det gick till. Jag har varit så övertygad i min egensnickrade tro att jag inte för några månader sen skulle tro att jag bara skulle släppa den.
Jag antar att det är en form av trygghet, att jag på något sätt har kunnat släppa taget. Inse att jag inte behöver tro att jag kommer träffa honom igen. Även om jag kan medge att tanken på att jag faktiskt inte längre tror på att få se honom skrämmer mig något enormt.
Jag vill inte bli påmind om det faktum att han är borta, att han inte kommer tillbaka. Det känns fortfarande väldigt främmande.
28
Feb 10
In a sick way i’d like to thank you.
På vår toalett hänger en sån där dassbok, som faktiskt kan vara riktigt trevlig att läsa ibland. Hittade denna listan men tips för bättre språkanvändning, tänkte att det kan ju passa till bloggare också..
- Använd aldrig allitterationer.
- Använd aldrig utländska låneord när det finns en adekvat inhemsk terminologi att tillgå. Låneord är inte à propos.
- Anmärkningar inom parentes är onödiga (även om de är relevanta).
- Man ska aldrig generalisera.
- Uteslut citat. Som Ralph Waldo Emerson sade: ”Jag hatar citat. Berätta för mig det du vet.”
- Jämförelser är lika olämpliga att använda som klichéer.
- Var inte omständlig; använd aldrig fler ord än nödvändigt – det är överflödigt, och risken är att du bara tröttar ut läsarna och får dem att tappa koncentration och intresse så att ditt budskap riskerar att gå förlorat i en aldrig sinande ström av ord som kanske i och för sig låter bra och vederhäftiga, men som inte har så stor betydelse i sammanhanget och kanske inte heller tillför så mycket i sak till det du egentligen vill uttrycka.
- Var mer eller mindre exakt i formuleringarna.
- Ettordsmeningar? Undvikes!
- Analogier i skrivandet är som fjädrar på en orm.
- Passivformer bör undvikas.
- Vem behöver retoriska frågor?
- Överdrifter är miljoner gånger värre än understatements. Lagom är bäst, heter det, men se upp så att du inte blir alltför måttfull.
- kom ihåg att alltid börja alla meningar med stor bokstav och avsluta med punkt
- Och börja aldrig en mening med konjunktion.
- Om du läser igenom det du skrivit kan du vid omläsningen kanske hitta en del upprepningar som kan undvikas genom omläsning och redigering.
- Överdriv inte användandet av utropstecken!!!
- Placera syftningar så nära som möjligt, särskilt i långa meningar med bisatser på tio ord eller kanske ännu fler, sitt huvudord.
- Försök få tummen ur vagnen och sluta använda blandade metaforer.
- Stor vikt ska alltid tas till ett korrekt val av ord och formuleringar.
- Undvik trendiga ord och uttryck även om de låter häftiga.
- Undvik förkortningar osv.
- Uttryck inte uppmaningar i negativ form.
- Glöm inte att aldrig använda dubbla negationer.
- Sist men inte minst – sky klichéer som pesten; de är bara gammal skåpmat som passar bäst av att förpassas till historiens skräphög.
28
Feb 10
Every victory has a taste that’s bittersweet
Det kommer dagar då jag mår fruktansvärt dåligt. Då jag tänker massor, massor, massor.Då jag tänker på hur mycket jag berättar. Då jag inser att det säkert är många av de som läser som bara skrattar åt mig. Tycker jag är patetisk och pinsam, i mitt trevande, i alla ologiska ord. Men så inser jag, att det får vara så, de som skrattar får gärna skratta. Det förändrar ingenting. Allt jag skriver är fortfarande sanning, alla ord, alla ord skrivna i paink och ångest.. Det spelar ingen roll hur patetiskt ni må tycka det är, blogg och jag ska fortsätta vara vänner.
Min ångest den senaste tiden har även varit.. annorlunda. Inte hysterisk, inte panikslagen, men alltid där, alltid orolig, alltid ont i magen.. Pratade med min psykolog om detta, om den ständiga klumpen i magen, om rastlösheten och känslan av att aldrig någonsin vara tillräckligt bra. Hans svar var väldigt bra, och gjorde mig väldigt upprymd. Han normalförklarade mig, för första gången på år sa en insatt människa att mina känslor var fullt normala med tanke på omständigheterna. Åhh tack säger jag bara! Inte sjuk i huvudet, inte onormal!
28
Feb 10
Daddy never keeps in touch.
She can’t remember a time when she felt needed
If love was red then she was color blind
24
Feb 10
Don’t deny me, call me back!
I go mental every time you leave for work
You never seem to know when to stop
I never know when you’ll return
I’m in love with a robot
So you want to understand me
You just see what you want to see
there’s no way I can help you out
You don’t know what it’s all about
Fell asleep again in front of MTV
God, I’m down at the bottom
No one’s singing songs for me
I can’t wait for tomorrow
When you’re gone and rain starts falling
I just sit here by the phone
don’t deny me, call me back
I’m so alone
23
Feb 10
What doesn’t kill, will make you stronger
Visst vore det perfekt om detta stämde. Om det faktiskt var så att man bara blev starkare och starkare allteftersom tiden gick.. Inte svagare, inte räddare, osäkrare och oroligare. Visst vore det bra om alla negativa saker faktiskt i slutet visade sig vara positiva. I somliga fall är det så..
Jag spenderar ibland hela dagar med att blogga, fundera, skriva dikter, läsa artiklar och reflektera över livet. Detta händer ofta, jag fortsätter intala mig själv att det är bra. Att det är bra att gräva djupt i sig själv efter saker att analysera och lära känna och förstå. Jag försöker intala mig själv att det är en bra egenskap, att känna sig själv, sina brister och sina styrkor. Men så börjar jag fundera över om jag kanske borde sluta fundera. Vad för världslig nytta gör det, att min värld består av endast funderande? Vilket liv vill jag berika genom att sitta i min lilla vrå och tänka på det livet jag inte lever..?
23
Feb 10
Cause I’m driving one of your cars …
Idag övningskörde jag för första gången med mamma. Jag fyller 20 om ett halvår men processen, för att komma till detta stadiet där jag känner att jag faktiskt är redo att sätta mig bakom ratten, har varit lång. Självklart har jag velat ha det där körkortet precis lika snabbt som alla andra, och jag trodde ärligt inte att jag skulle sitta bakom ratten på några år till.Det är inte lätt, för det första är det alla rädslor som alla nybörjare känner, men det finns andra tankar i mitt huvud också..
Hamnade på Misas blogg igen där jag upptäckte en trevlig liten tävling där man kan vinna 100kr i presentkort. Trevligt trevligt.
23
Feb 10
I’m so random.
Jag känner att min blogg har utvecklats till en sån där blogg som jag verkligen inte ville ha när jag började skriva från första början. En sån blogg som bara är helt random och tråkig. Jag lever för att fotografera, men om man besöker min blogg utan att veta det är dte mer än lätt att totalt missa att jag faktiskt till och med är riktigt bra på det jag gör (gjorde…).
Jag..:
- ..skriver med förkortningar
- ..har gjort min första smiley
- ..laddar upp googlebilder och filmklipp som inte äe mina egna
- ..skriver ”min dag” inlägg – ibland
- ..laddar uåå såkallade ”ego-pics”
Lite ångest har jag allt över detta… Det ska bli ändring… Någon gång!
22
Feb 10
I do not feel safe, do not feel confident.
Det är konstigt. Hur jag alltid går omkring och har en känsla av att ingenting är som det ska. En så där värkande känsla i magen som hela tiden påminner mig om att jag inte duger, att jag borde göra allt för att ställa saker till rätta. Det är märkligt hur jag aldrig kan slappna av, hur det alltid känns som att jag när som helst kommer förlora allt som betyder något för mig. Det är inte en trevlig känsla, känslan av oro, känslan av att aldrig vara trygg..
22
Feb 10
We…we’d be so happy to be together.
Jag har en lägenhet på G som jag verkligen hoppas kan bli något. Trots att jag är något orolig för hur det kommer bli med ekonomin när jag slutar skolan och inte längre får varken studiebidrag eller barnpension så känner jag att det är dags att komma hemifrån nu. Verkligen dags. Måste ha miljöombyte nu..
Någon dag när allt stabiliserat sig, när jag har hittat ett vettigt jobb och så -- så ska jag skaffa en liten Shiba inu. Mitt hjärta smälter…
22
Feb 10
All I know is it’s a mental hospital…
Igår träffade jag min fina pojkvän, vi åt thailändskt och gick på bio. Shutter Island motsvarade verkligen förväntningarna, verkligen värd att vänta på. En sån film som sätter ord på saker man själv länge funderat på men inte kunnat formulera.
Verkligen, verkligen värd!! Se den innan människor börjar prata för mycket om den, innan tidningar börjar skriva och spoliera allt. Yes, se den!
22
Feb 10
Shoulder length or longer..
Eftersom jag inte blev speciellt nöjd med mitt hår, min hy ser äckelkonstig ut och jag tenderar att likna en bimbo mer än en ”Amanda Jensen”, funderar jag nu på att faktiskt fullfölja mitt nyårslöfte 2007 och faktiskt testa alla hårfärger innan jag tar studenten. Eller jo, nästan alla, jag tänker inte testa helsvart, tror för det första inte det kommer passa mig alls och för det andra vill jag inte förstöra mitt hår fullständigt.
Men eftersom mitt blonda hår är och från första början endast varit en total miss med massa komplikationer tänker jag såhär; Om jag kör mörkbrunt nu, kommer det ha en trevlig mörkbrun färg fram till studenten, genom alla studentfester och balen. Under sommaren kommer det blekas en del och till hösten lär det vara så pass blekt att jag kan köra en färgning med ljusbrunt och återgå till min naturliga hårfärg utan större problem.
Bilden är tagen från Jagheterfel på youtube..
22
Feb 10
.
Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
………………………………Socker – Kent
Min fina fina fina! Skulle göra allt!21
Feb 10
Jag får skuldkänslor för att jag äter djur,
fortsätter intala mig själv att de djuren jag äter inte behandlas såhär.
20
Feb 10
..but I hope she keeps her faith
Det är inte okej, Det är fan inte okej hur orättvist livet kan vara. Jag fick nyss veta att en underbar tjej, som jag bevakat på bilddagboken i ungefär ett år var med om en hemsk olycka den 8 november och nu är så gott som helt hjärndöd.. Det finns inte ord, hennes stackars flickvän, hennes stackars stackars flickvän.. Stackars alla, stackars stackars. Det är okej att säga stackars, jag brukar avsky det ordet, avsky ”stackars-känslor”. Men i detta läget är det okej. Lilla Carro är så vacker och så fin, har kämpat i så många år mot all ångest och alla självmordstankar, och blivit ”bra”. Av den anledningen bevakade jag henne. Av hennes ”styrka”, alla bilder på henne och hennes flickvän, all lycka, alla skratt… Hennes bilddagbok gjorde mig lycklig, åhh… Och så får man veta detta, livet är så orättvist. En ynklig olycka, påkörd av en bil, fallet skadade hjärnan, till en början var hon kontaktbar men hjärnan dör mer och mer hela tiden.. Ohh hemska hemska omständigheter!
Jag ska fortsätta tro på mirakel, även om det inte verkar som det kommer ske något. Åhh, jag skulle göra allt för att göra era liv ordentliga igen…
Jag jag tänker på mig själv, på min Endrit, på min mamma, på alla jag älska, syster och bror.. Jag är så rädd, jag är alltid rädd, och nu är jag räddare. Det finns ingen mening att gå omkring och oroa sig, men jag kan bara inte låta bli. Dumma tårar, dumma dumma rädsla!
19
Feb 10
Skorna passade inte, tröjan fanns inte och jag ändrade mig angående jackan. Men hatten blev det!
(Tryck på bilden för zoooom, zooom, zzzoom..)
19
Feb 10
Places that I’ve never experienced with you
På din begravning fanns det ingen Chris de Burg, Dire Straits eller Alan Parson. Ingen musik som egentligen var Du. Men det kunde ändå inte varit mer perfekt. I alla forum läser jag hur lamt och opersonligt det är att framföra ”vanlig” bagravningsmusik.. Men för mig som åttaåring kunde det inte blivit bättre.
”If I saw you in heaven…” Jag visste att det handlade om mig. Om det var de få engelska orden jag lärt mig i skolan som gjorde att jag lyckades förstå allt så bra eller om det var något annat vet jag inte. Men jag såg allt framför mig, varje textrad spelades upp för mitt inre. Jag minns det fortfarande som om det var igår.
Det var en svår tid för mig, det fanns inte utrymme för sorg i knatteland. Krispersonalen behandlade mig som ett barn, vilket jag var, men jag förstod aldrig deras sätt. Mina tankar var så mycket större än propaganda terapin dom försökte tvinga på mig. Bebispratet gick inte hem och jag hade inte ordförråd nog till att förklara varför det aldrig fungerade.
Jag förändrades, mycket. Men, jag förstod ändå vem det var som var tvungen att anpassa sig. Ingen skulle anpassa sig efter mina behov och min sorg….
18
Feb 10
Shattered from the start.
Efter skolkurator x3, bup, ungdomsmottagningen x2, lotsen, triage, skolkurator igen x3 och en präst, har jag äntligen hittat rätt. Jag älskar honom redan för hans underverk, på drygt en månad har hela mitt liv förändrats drastiskt och det är hans förtjänst. Och min egen självklart. Men utan honom hade det aldrig fungerat.
Han får det att låta så logiskt. Han får ångesten, paniken och allt hat att låta normalt och okej. Han ger mina lösryckta förklaringar ett samband och får mig att inse saker som är så logiska att jag nästan blir arg att jag inte förstod själv. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta någon jag kan ha denna relationen till.
Jag har alltid varit väldigt ärlig och öppen, men på något sätt har jag på ett eller annat vis alltid blivit missuppfattad. Sakerna jag har sagt har inte direkt lett till något. Men Thomas, som han heter, precis som min pappa.. Han binder ihop allt, sätter ord på de luckorna jag inte själv riktigt kan förklara. Lockar fram det djupa som ger mig inblick i varför jag mått så dåligt. Det alla sagt att all ångest och frustration berott på, men som jag aldrig någonsin litat på.
När jag var där för en vecka sen knäckte han mig totalt och jag var nästan arg när jag gick därifrån, arg för att han gjort mig så svag och dragit upp känslor jag inte känt på väldigt många år. Idag när jag kom tillbaka och berättde att veckan varit väldigt konstig och sorgsen, att jag gråtit inför allt och inte kunnat hålla tillbaka, inte förren orden passerade ut insåg jag att han redan förra veckan förutspått att det skulle bli såhär. Att han medvetet plockat fram lilla sorgsna Cornelia som dom senaste tio åren bara fått vara frustrerad och självdestruktiv.
Han avdramatiserar ångesten, paniken, smärtan, skriken, det är naturligt. Inte bra, inte okej, inte något som ska fortsätta. Men ändå inte alls konstigt. Utan rum att uttrycka sorg, utan plats för riktiga tårar…
Åhh, idag var en perfekt dag.
18
Feb 10
You’re the only one I ever believed in.
Det var en sån där dag. En sån där hemsk dag, en sitta längst bak på bussen dag.
Men jag hade ingen buss att sitta på, jag hade ingenstans att gå, ingen att ringa – får inte göra någon besviken, kan inte riskera att visa dessa könslorna för mamma.
Detta var inte längesen, inte tidsmässigt. Men det känns som det var år sen, mentalt. Jag kan inte förklara vad som har hänt med mig de senaste veckorna. Men, jag är mer sansad, jag mår sämre, kan jag nog säga, men jag har kontroll på ett helt annat sätt, jag kan vara lugn nu, även om mitt inre dansar av oro.
Jag kunde inte hålla det samman, jag kunde inte sansa mig, det är en svår känsla, när kroppen faller ihop, när man inte kan hålla det tillbaka. När man måste skrika, för man kan inte vara tyst.
Jag måste ha sett riktigt hemsk ut, sittande där, på kajen, skakandes och hysteriskt halvskrikande.
Och då, när jag sitter där ensam, utan att ha någon att ringa, utan att kunna visa detta jag för någon som helst i min egen verklighet. Kommer en kvinna fram till mig. En vacker stilig kvinna i väldigt exklusiva kläder. Men det verkar inte spela någon roll, hon sätter sig brevid mig i snön och slasket och bara håller om mig, i tystnad. Sedan tittar hon på mig, men endast bekymrade ögon. Ingen skuld, ingenting, hon klandrar mig inte. Och hennes kärlek fyller mig. Hennes lite lätt rynkade panna och hennes stora tårfyllda ögon gör mig alldeles varm. Hennes tårar rinner, och hon är så fin och så bra och så vuxen, men hon tar mig ändå på allvar, trots mitt skrik, trots min panik, trots att jag sitter med slask runt hela min vuxna kropp..
Hon räddade mig från så mycket smärta, och hon gav mig hopp om att det faktiskt finns människor som bryr sig, osjälviskt. Som inte blir arga när man mår dåligt, som inte skäms, som inte virrar på huvudet åt psykiskt sjuka Cornelia som är bortom all hjälp.
Jag är denna kvinna förevigt tacksam, min ängel!
18
Feb 10
Maybe we’ll find better days
Och jag hade en så fin tanke om hur jag skulle skriva allt på ett bra sätt, om hur jag skulle komponera det för att det skulle kännas rätt.
Nu är det bara tomt, det är inte rätt, det kan inte skrivas på ett rätt sätt.
När jag sitter på bussen, när jag sitter där med ”can you feel the love tonight” i öronen, känns det overkligt att jag för mindre än ett halvår sen valde platsen längst bak. Hur jag satt där och snyftade och grät i min ensamhet.
NÄ fuck this! Jag får skriva detta en annan dag. för detta kommer bara bli fel!
HEJDÅ!
18
Feb 10
And I don’t want the world to see me -
….cause I don’t think that they’d understand
….When everything’s made to be broken,
…I just want YOU to know who I am.
17
Feb 10
I know that you feel me somehow
Snart tror jag att jag ska skriva mitt första lösenordsskyddade inlägg, har en tanke om att skriva ganska öppet, vill inte att vem som helt ska läsa det, inte för att jag skäms, inte för att jag inte vill dela med mig, men av den enkla anledning att jag inte vill ta skada av att fel personer kanske läser.
Vill ni veta lösenordet så säg till : ) Puss!
16
Feb 10
I hope you do…
Och blåsorna kommer som med brev på posten så fort jag varit i skolan någon timme. Det är typiskt. Jag hatar det, jag vet att det finns hjälp, någon sorts sugtabletter, men min läker/tandläkare vill helt enkelt inte vara hjälpsam, och jag orkar ärligt talat inte bråka om några blåsor i tandköttet.
Jag har varit utan medicin i drygt två veckor nu och det med blandade känslor. Självklart känns det underbart, vilken befrielse, vilken bekräftelse. Och självklart känns det positivt att känna igen, att uppleva känslorna på riktigt, att inte bara veta att jag är lycklig, utan också känna det..
Att känna nu.. Jag tror man kan beskriva det som att det är på en annan level än tidigare, känslorna blir fysiska kopplade på något sätt.. Min kropp reagerar på min sinnesstämning igen. Altså, jättesvårt att förklara, men jag blir illamående av att vara orolig, skakig av nervositet, kall av sorg… osv. Tidigare fick jag bara feber och kollapsade så fort det var något.
Dock vet jag inte om det beror på min dunderförkylning eller avsaknaden av tillskott till hjärnan som jag är så fruktansvärt illamående och yr. Jag har en fruktansvärt konstig sugande känsla i magen, kan inte minnas om det är såhär det känns att vara orolig, och utsatt. Något säger mig att det är normalt. Men det känns allt annat än friskt.
Jag är så glad att vi faktiskt bara hade en och en halv lektion idag, jag skulle inte orkat en minut till, pga mitt fysiska ”tillstånd”. Mina planer på att gå till stan och köpa en väska gick i stöpet och det blev första bästa buss hem istället, väl i min säng kollapsade jag och sov i fyra timmar. Jag gråter, hela tiden.
Ångest är vardagsmat, och jag bara väntar på det där anfallet, det känns som att jag jämt och ständigt är där och nosar, men kommer därifrån preciis innan det är för sent. Jag är instabil. Men jag fungerar, jag är utmattad och trött. Jag vill ha klarhet, min förvirrade hjärna behöver trygghet just nu..
Redovisningar och prov är jobbigare nu, jag är inte likgiltig, plötsligt mår jag otroligt dåligt över allt som heter press…
Nu kan jag inte sitta här längre, måste lägga mig ner igen. Liten update där…
15
Feb 10
I know it’s lame – but I have to tell you this!
Eftersom kärleken inte varit speciellt rättvis mot mig på sista tiden, spenderar jag för det mesta min tid med att drömma tillbaka, till de dagar då jag faktiskt var denuint lycklig.. Google maps gör mitt drömmande lite mer verkligt och lite mer äkta..
På denna bro ringde du mig för första gången när jag var tillsammans med min mamma, och det fanns ingen annan utväg än att berätta för henne hur det låg till. Hon hade redan förstått hälften, och hon bara log när jag berättade resten.
Här sa jag till dig att min mamma visste. Att mitt torra skämt om att det varit Wiktor som ringde inte alls hade gått hem hos henne, och att jag hade blivit tvungen att berätta allt om dig.
Precis här steg du in i min verklighet och blev riktig för mig. Här blev du för första gången en del av min vardag, med din vita stickade tröja och din plånbok runt halsen. Efter den kvällen har du aldrig någonsin blivit overklig igen…
Närmre det espressohouse där vi tog vår första fika låter inte Google Maps mig komma. Men ganska nära denna plats blev jag än mer säker på att det var mer än rätt att du flyttade till Malmö.
På dessa bänkarna satt vi, under stjärnora och pratade om saker helt utan mening eller större världslig betydelse.
På vänster hörn kysste du mig för allra första gången, på riktigt, under en enorm strålkastare, som jag torrt kallat ett ufo några sekunder tidigare. Därefter förflyttades vi till hörnet på höger sida där vi stod lääänge och pratade om något mer seriösa saker. När en full gammal tant plötsligt vinglade förbi och sa något konstigt…
Jag sov i dina armar den natten, aldrig någonsin har jag varit lyckligare..
Jag vill fortsätta sova i dina armar. Natt efter natt… Men jag är inte säker på att vi dela samma känslor. Jag är rädd, att den Endrit jag började älska redan när jag var tretton år, är borta. Jag är rädd att det är mitt fel och att ny Endrit har kommit för att stanna…
Jag har tjugo bilder till, och säkert fler än det om jag börjar anstränga mig, men jag tycker jag har fört fram min sak nu, jag älskar dig Endrit. Men jag ensam. Google Maps är det närmsta jag kommer kärlek just nu, och det gör mig väldigt ont!
Jag vill bara ha min älskling!!!! och jag bryr mig inte om NÅGOT annat!
15
Feb 10
And the memories of life go on forever
Det är lamt och det är dött och det är gammalt.
Det är osmakligt och skrattretande.
Men det är pappa och det är minnen och det är magiskt.
Det är lycka.
15
Feb 10
He’s a part of heaven’s plan.
Det kan handla om att inte trampa på någons fötter, om att inte gå för långt. Det kan handla om respekt, och det kan handla om självdistans.
Jag tänker inte på min pappa så ofta. De kan gå veckor utan att jag tänker på honom. Det är snart tolv år sedan han dog och det finns ärligt och uppriktigt inte så mycket att tänka längre. För det mesta kan jag acceptera att han är borta, att han faktiskt aldrig kommer tillbaka. Tolv år är en väldigt väldigt lång tid, många sår har läkt, mycket känns lättare idag. Jag kan inte säga att jag saknar honom i min vardag, han har ingen del i den, han skulle inte kunna komma tillbaka nu. Jag har aldrig levt detta livet med honom, där gör att han känns väldigt väldigt avlägsen, jag kan sakna tiden då han faktiskt var verklig, men det är han inte längre, vilket gör att jag omöjligt kan drömma om honom. Ibland försöker jag föreställa mig hur det skulle vara om han funnits, mitt liv skulle inte varit sig likt. Tankar som att han aldrig kommer få se mina barn gör mig ledsen, han kommer inte krama mig och vara stolt när jag tar studenten, han kommer inte leda mig till altaret eller torka mina tårar om jag skiljer mig. Aldrig mer kommer han göra sig lustig för att få någon på gott humör, och det gör ont.
Men det finns saker bortom min sorg, saker mer komplicerade än att pappa inte kommer tillbaka.. Det är ett faktum….
14
Feb 10
There was a time when I believed..
Jag var där när jag var nio, tretton, femton, arton… Jag var där när jag var tio, elva, tolv, och jag var där ensam. Jag var där när jag var sju och när jag var fjorton. Jag var där när jag fick min första kyss och när jag tappade tänder, jag var där redan innan du visste vad det var.
Jag hade svaren långt innan du hade frågorna. Jag letade på internet långt innan google fanns på svenska.. Jag köpte skivorna, för när behövde Christopher Davison fanns inte youtube. Det fanns inga enkla sätt. Och jag grät till texterna långt innan du visste att de fanns.
Jag menar, jag klandrar er inte för att ni inte hade en aning medan jag satt där som åtta-åring och önskade att jag inte var så ensam med mina tankar. Jag vill bara ha det sagt, så var det..
På något vis tar man för givet att folk ska förstå. Att människor ska veta hur ont det gör, hur ofta det gör ont.. Man tror att det är uppenbart, att folk ska inse att man blivit präglad. Att det inte finns någon enkel väg ut. Att man inte kan söka hjälp och få det undanstökat på någon vecka.
Jag skulle vilja förklara hur svårt det varit, men jag är rädd att ni inte kommer förstå. Att det kommer låta som att jag är självgod och dryg.. Jag är rädd att ni kommer läsa och inte ens försöka förstå hur jobbigt det kan vara, för mig, och för alla andra..
14
Feb 10
Even when you lost your faith in love.
Jag skulle gärna vilja berätta om min underbara dag. Om hur lycklig jag är, om hur mycket kärlek jag känner och om allt mysigt jag gjort idag.
Jag skulle gärna vilja förklara igen, och igen.. Hur mycket jag harar alla hjärtans dag, mors dag, fars dag.. Men det tänker jag inte heller göra. Det tjänar ingenting till att vara bitter. Det finns så många som reda satt ord på det hatet. Jag behöver inte försöka göra det bättre.
Jag tänker inte försöka.
14
Feb 10
don’t explain and don’t ask me why..
Oooh baby
you makin’ that mistake again, oh why
ooh, don’t you understand
that everytime you do you make me cry
Never thought I would meet someone like you
Well now I’ve found you and I’ll tell you no lie
This love I’ve got for you
Could take me ’round the world
Now show me love
Show me love, show me life
Baby show me what it’s all about
You’re the one that I ever needed
Show me love and what it’s all about, alright
Don’t waste this love I wanna give it to you
Oh why..
