Ibland önskar man att man var tolv igen, va? När man inte hade en aning om hur det var att älska en annan människa. För det finns inget värre än kärlek. Så är det. I mitt liv har det alltid varit så. Kärlek för mig är inget vackert, i teorin visst, men i praktiken har det aldrig fungerat. Jag är romantiker, jag skriver dikter, poesi och små lappar. Jag gör allt för den jag älskar, jag plockar ner himlens alla stjärnor. Men någonstans blir det ändå alltid fel. Någonstans går jag vilse bland alla vackra ord och ljuva melodier. För det slutar alltid fel.
Jag tror på äkta, underbar, hänsynslös, blind och otrolig kärlek. Jag tror på lycka!? Men allt har sitt slut!
Varför? Hur kommer det sig att det alltid är så? Är jag undermedvetet destruktiv? Var blir det fel, någonstans måste jag koda och tyda några signaler fel för att uppfatta allt på det sätt jag alltid tycks uppfatta det. Som att jag i slutändan alltid är ensam. Gång på gång blir människor arga när jag säger det, att man inte får säga så. Men hur är det? Vem står vid min sida nu? Vem håller min hand när jag gråter otröstliga tårar? Vem, vem?
Jag ber inte om hjälp, jag tigger inte om tröst. Jag får mina sår, jag biter ihop och jag tröstar mig själv. Kanske kan jag låta någon agera plåster ibland, ibland när blod rinner så som tårar gör när man gråter. Kanske kan du få se en del av den jag är. Kanske. Men jag ber inte om det, jag klarar mig bra själv. För ensam är jag faktiskt stark. Men vad är stark? Ensam är jag inte lycklig, jag gråter men inte i frustration. Jag gråter ensamma, tysta, stillsamma tårar. Men jag skakar inte, när jag bara har mig själv skriker jag aldrig. När jag älskar så ler jag, mitt skratt det klingar och mina ögon tindrar. Precis så som i filmerna tindrar dom. Men allt har sin baksida, visst?
Jag skriver för att rädda mig själv. Jag skriver för att hålla mig vaken. För att stanna här, i verkligheten. Jag skriver, ensam skriver jag bäst. Ensam i en om lägenhet som luktar gammal mat. Jag skriver bäst när jag älskar, för när jag älskar hatar jag mig själv.
Det gör ont i mig av att läsa det du skriver!
Ingen ska behöva må så dåligt,och längta efter döden.
Livet,det är underbart. Det har jag insett detta året.
Men ibland kommer jag tbx till det där mörka jag försöker rymma ifrån. Det som ingen annan än jag förstår,ingen som vet mer än jag.
Vännerna förstår inte hur jag känner… bara du verkar veta hur det är att verkligen inte orka mer. När man helst av allt bara vill lägga sig ner och aldrig vakna upp igen.
När man skriker på hjälp men ingen hör en,när man ser folk som lever vidare,då orkar man inte längre.
Jag är 15 och du 19,vi båda har något gemensamt. Vi vet hur det är att vara på botten av havet. Vi vet hur det är när man bara vill skrika ut allt man har inom sig. Få människor att lyssna.
Du säger att du vill ha någon som bryr sig,jag är här. Jag känner inte dig,men jag finns här för dig!
tolka det hur du vill,om du tror på gud , att han har sänt mig till dig. Använd mig väl,jag klara mer än du tror :) Bestämm själv och ta den tid du vill. Jag går ingenstans.
Kramar :)