Känslan i mig är inte främmande. Den är allt för bekant. Det är känslan av ett läkande sår. Känslan av att växa ur sorgen, lära sig uppskatta ensamheten och bli stark i känslan av att klara sig själv. Det är den känslan man får när tårarna slutat komma, när man sansat sig, blivit lugn. När man på något vis undermedvetet försöker övertala sig själv att allt bara utvecklats till det bästa. Att det var meningen att det skulle bli som det blev, att man gör sig bäst ensam, att man inte behöver vara två…
Varje morgon när jag vaknar är jag ensam, försöker berätta för mig själv att jag har fel, uppenbarligen misslyckas jag.
Svårt för mig att förklara…
bild av: jimmy backius
Gumman , det är inget fel på dig!
Förlåt att jag inte skrivit på länge,fast vet ju inte ens om du läser mina komentarer. Men skriver ändå,om det nu är så att du tittar!
Alla människor är olika,och jag vet inte vf du mår så dåligt som du gör… eftersom jag inte känner dig så jätte bra.
Men önskar jag gjorde det,för du verkar vara en super söt och snäll tjej. Som tyvärr har det väldigt svårt,men det är inget fel på dig. Inte enligt mig iaf :)
Fortästt att kämpa,och vara dig själv! jag vet att du klara det :)
Du vet att jag älskar dig bby <3