Jag tänker inte påstå att jag inte vill. Men jag har bestämt att jag inte ska göra det. För min egen skull. Jag tänker inte påstå att jag inte just i detta nuet mer än någonting annat vill skära djupare än någonsin förr. Jag vill inte dö, jag vill inte försvinna. Jag vill skrika, slå och sparka. Men jag gör det inte. Jag antar att min pojkvän lärt sig hur jag ska tas också. Att det inte är lönt att ta en diskussion med mig när jag mår såhär. Jag vet inte om han stänger av sin telefon för sin egen skull, för att slippa mig, för att han är arg på mig, i bitterhet, för att jag klickade först. Eller om han gör det för att vara snäll, för att han vet att det är det bästa sättet. Jag kommer aldrig få veta vilket, den ena sanningen skadar mig djupt och den andra värmer mig.. Jag kommer aldrig få veta.
Just nu hatar jag, jag hatar kärleken. Jag hatar realismen. Jag hatar världen. Jag vet inte varför jag har en föreställning om att jag ska bli älskad lika mycket tillbaka.. Jag har alltid haft det, och alltid blivit sviken.
Frågan är om jag alltid kommer vara den svaga, den som gråter, den som blir sårad, den som måste tigga och be. Försvara sin kärlek. Varför måste jag göra det, varför måste jag förklara, varför måste jag försvara att jag har en så stark kärlek, att jag skulle ge mitt liv för en annan människa.
Just nu mår jag dåligt, jag är besviken, på kärleken, på mig själv. Jag är arg för att ingen berättade för mig att det skulle vara såhär svårt. Jag är arg på alla böcker jag läste när jag var tretton, jag är arg på mig själv för att jag alltid låter mig såras. Men vad ska jag göra åt saken? Leva ensam för all framtid? Kommer jag hitta prins charming där ute? Som kommer stå vid min sida och älska mig i nöd och lust? Kommer han ge mig det tillbaka som jag ger honom, kommer han älska mig tillbaka så som jag älskar honom? Eller handlar det bara om att hålla ut? Vänja sig? Lära av detta? Förstå att ingen jag älskar någonsin kommer förstå min starka kärlek!? Då kan jag likväl bli kvar här. För vem jag än ger mitt hjärta till är det ingen som kan se, att blodet endast spills för obesvarad kärlek!
