Jag har lovat mig själv att försöka vara så ärlig jag kan. Mot alla, mot mig själv. Det känns som att allt går fel, är det inte det ena… ja då är dte självklart det andra.
I år fyller jag 20, om några månader tar jag studenten, det känns hemskt. Det känns fruktansvärt. Jag vill inte. Jag vill så gärna…
Jag är rädd, vad kommer det innebära för mig? Kommer det vara ett slut på allt detta, på en söndersliten barndom, på förstörda förhållanden och destruktiva relationer. Eller kommer det bara vara början på något annat.
Det är lätt att ta allt med en klackspark och säga; men det är klart det kommer bli bättre… Men vem fan vet det? I hela mitt liv har allt bara blivit svårare och svårare och vad finns det som pratar för att det skulle bli annorlunda denna gången? För varje delmål i mitt liv har saker blivit mer och mer komplicerade och jag har sjunkit djupare och djupare ner i mörkret, vem fan har då rätt att säga ”det ordnar dig”. INGEN!
Visst kan det ordna sig, självklart, det kanske är precis vad jag behöver, en nystart. Men det kan samtidigt vara precis tvärtom…
