Man är så normal som man ser sig.. Då är det mitt fel att jag är såhär? Det är min syn på mig själv som ger mig panik, som gör att jag skakar och inte kan kontrollera mig själv. Det är pga mig själv som jag inte kan älska.. Det är jag som har bestämt att jag ska förstöra allt som betyder något. ÄR DET JAG??? VA??? Är det mitt fel att jag är så satans destruktiv? Att även om det inte är min mening, så slutar allt i en enda röra dör jag sitter mitt i allt och skriker!? Det är för att jag har en konstig syn på mig själv…
Jag har inte alltid haft det, jag har varit såhär länge, jag har mått dåligt länge.. Men det var inte förren i.. Tvåan på gymnasiet som jag började se mig själv som… onormal.
Det kanske är fel att se sig själv så. Kanske, men det är inte lätt att göra på något annat sätt när man förstör allt som betyder något för en. Utan att ens vilja. Utan att ens göra ett val.
Jag är ensam igen, ensam. Det gör ont, jag hatar att vara ensam.
