Jag är så trött i huvudet. Jag är så trött i huvudet på grund av alla ord. Alla saker man ska ta in. Allas klagan, hur synd det är om alla. Jag kräker, jag vill bara kräka! Det känns så oförskämt, hur kan människor bara lägga över ansvaret på alla andra? Jag förstår det inte. Jag skulle ALDRIG, aldrig någonsin ta för givet att någon Vill höra det jag har att säga.. Man kan inte kräva medkänsla av sina medmänniskor.. I min värld klarar man sig själv…
.
Förlåt för alla torftiga ord, jag har skrivkramp, är så nervös inför mitt tredje samtal med min nya psykolog imorgon att jag näsan gör på mig.. Första gången vi träffades var en riktig freak-show. Andra gången vi skulle träffas skolkade jag, sist blev jag halvt korsförhörd om hur pass seriös jag är med mitt liv… Så det känns lite som att, imorgon gäller det, att visa att jag verkligen vill…
Som sagt, detta blev bara torrt och tomt. Men så får det vara. Jag känner att jag måste få sagt något även om det blir sagt helt utan inspiration.
