Man faller och faller och faller. Det känns som att man simmar i en liten skål med vatten, inget syre, ingen väg ut. Man skriker men ingen hör. Man faller, och faller, och faller. Allt är suddigt och dimmigt och kallt, man fryser. Skakar. Darrar. Gråter. Mest av allt så gråter jag. Jag gråter för att jag känner mig hjälplös och ensam. För att ingen lyssnar. Jag är den enda som försöker, det känns som att jag är den enda som anstränger mig. Den enda i hela världen som försöker hjälpa. Idag är en sån där dag. En sån där ensam-dag.
Jag förstår inte varför du vill att det alltid ska vara jag som mår sämst. Varför jag aldrig bara kan få slappa av och vara lycklig… ?
