Biografi

Biografi / Blottad / Tankar — No Comments
28
Feb 10

Every victory has a taste that’s bittersweet

Det kommer dagar då jag mår fruktansvärt dåligt. Då jag tänker massor, massor, massor.Då jag tänker på hur mycket jag berättar. Då jag inser att det säkert är många av de som läser som bara skrattar åt mig. Tycker jag är patetisk och pinsam, i mitt trevande, i alla ologiska ord. Men så inser jag, att det får vara så, de som skrattar får gärna skratta. Det förändrar ingenting. Allt jag skriver är fortfarande sanning, alla ord, alla ord skrivna i paink och ångest.. Det spelar ingen roll hur patetiskt ni må tycka det är, blogg och jag ska fortsätta vara vänner.

Min ångest den senaste tiden har även varit.. annorlunda. Inte hysterisk, inte panikslagen, men alltid där, alltid orolig, alltid ont i magen.. Pratade med min psykolog om detta, om den ständiga klumpen i magen, om rastlösheten och känslan av att aldrig någonsin vara tillräckligt bra. Hans svar var väldigt bra, och gjorde mig väldigt upprymd. Han normalförklarade mig, för första gången på år sa en insatt människa att mina känslor var fullt normala med tanke på omständigheterna. Åhh tack säger jag bara! Inte sjuk i huvudet, inte onormal!

Biografi — No Comments
19
Feb 10

Places that I’ve never experienced with you

På din begravning fanns det ingen Chris de Burg, Dire Straits eller Alan Parson. Ingen musik som egentligen var Du. Men det kunde ändå inte varit mer perfekt. I alla forum läser jag hur lamt och opersonligt det är att framföra ”vanlig” bagravningsmusik.. Men för mig som åttaåring kunde det inte blivit bättre.

”If I saw you in heaven…” Jag visste att det handlade om mig. Om det var de få engelska orden jag lärt mig i skolan som gjorde att jag lyckades förstå allt så bra eller om det var något annat vet jag inte. Men jag såg allt framför mig, varje textrad spelades upp för mitt inre. Jag minns det fortfarande som om det var igår.

Det var en svår tid för mig, det fanns inte utrymme för sorg i knatteland. Krispersonalen behandlade mig som ett barn, vilket jag var, men jag förstod aldrig deras sätt. Mina tankar var så mycket större än propaganda terapin dom försökte tvinga på mig. Bebispratet gick inte hem och jag hade inte ordförråd nog till att förklara varför det aldrig fungerade.

Jag förändrades, mycket. Men, jag förstod ändå vem det var som var tvungen att anpassa sig. Ingen skulle anpassa sig efter mina behov och min sorg….

Biografi / Idag — No Comments
18
Feb 10

Shattered from the start.

Efter skolkurator x3, bup, ungdomsmottagningen x2, lotsen, triage, skolkurator igen x3 och en präst, har jag äntligen hittat rätt. Jag älskar honom redan för hans underverk, på drygt en månad har hela mitt liv förändrats drastiskt och det är hans förtjänst. Och min egen självklart. Men utan honom hade det aldrig fungerat.

Han får det att låta så logiskt. Han får ångesten, paniken och allt hat att låta normalt och okej. Han ger mina lösryckta förklaringar ett samband och får mig att inse saker som är så logiska att jag nästan blir arg att jag inte förstod själv. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta någon jag kan ha denna relationen till.

Jag har alltid varit väldigt ärlig och öppen, men på något sätt har jag på ett eller annat vis alltid blivit missuppfattad. Sakerna jag har sagt har inte direkt lett till något. Men Thomas, som han heter, precis som min pappa.. Han binder ihop allt, sätter ord på de luckorna jag inte själv riktigt kan förklara. Lockar fram det djupa som ger mig inblick i varför jag mått så dåligt. Det alla sagt att all ångest och frustration berott på, men som jag aldrig någonsin litat på.

När jag var där för en vecka sen knäckte han mig totalt och jag var nästan arg när jag gick därifrån, arg för att han gjort mig så svag och dragit upp känslor jag inte känt på väldigt många år. Idag när jag kom tillbaka och berättde att veckan varit väldigt konstig och sorgsen, att jag gråtit inför allt och inte kunnat hålla tillbaka, inte förren orden passerade ut insåg jag att han redan förra veckan förutspått att det skulle bli såhär. Att han medvetet plockat fram lilla sorgsna Cornelia som dom senaste tio åren bara fått vara frustrerad och självdestruktiv.

Han avdramatiserar ångesten, paniken, smärtan, skriken, det är naturligt. Inte bra, inte okej, inte något som ska fortsätta. Men ändå inte alls konstigt. Utan rum att uttrycka sorg, utan plats för riktiga tårar…

Åhh, idag var en perfekt dag.

Biografi / Tankar — No Comments
18
Feb 10

You’re the only one I ever believed in.

Det var en sån där dag. En sån där hemsk dag, en sitta längst bak på bussen dag.

Men jag hade ingen buss att sitta på, jag hade ingenstans att gå, ingen att ringa – får inte göra någon besviken, kan inte riskera att visa dessa könslorna för mamma.

Detta var inte längesen, inte tidsmässigt. Men det känns som det var år sen, mentalt. Jag kan inte förklara vad som har hänt med mig de senaste veckorna. Men, jag är mer sansad, jag mår sämre, kan jag nog säga, men jag har kontroll på ett helt annat sätt, jag kan vara lugn nu, även om mitt inre dansar av oro.

Jag kunde inte hålla det samman, jag kunde inte sansa mig, det är en svår känsla, när kroppen faller ihop, när man inte kan hålla det tillbaka. När man måste skrika, för man kan inte vara tyst.
Jag måste ha sett riktigt hemsk ut, sittande där, på kajen, skakandes och hysteriskt halvskrikande.
Och då, när jag sitter där ensam, utan att ha någon att ringa, utan att kunna visa detta jag för någon som helst i min egen verklighet. Kommer en kvinna fram till mig. En vacker stilig kvinna i väldigt exklusiva kläder. Men det verkar inte spela någon roll, hon sätter sig brevid mig i snön och slasket och bara håller om mig, i tystnad. Sedan tittar hon på mig, men endast bekymrade ögon. Ingen skuld, ingenting, hon klandrar mig inte. Och hennes kärlek fyller mig. Hennes lite lätt rynkade panna och hennes stora tårfyllda ögon gör mig alldeles varm. Hennes tårar rinner, och hon är så fin och så bra och så vuxen, men hon tar mig ändå på allvar, trots mitt skrik, trots min panik, trots att jag sitter med slask runt hela min vuxna kropp..

Hon räddade mig från så mycket smärta, och hon gav mig hopp om att det faktiskt finns människor som bryr sig, osjälviskt. Som inte blir arga när man mår dåligt, som inte skäms, som inte virrar på huvudet åt psykiskt sjuka Cornelia som är bortom all hjälp.

Jag är denna kvinna förevigt tacksam, min ängel!

Biografi — No Comments
15
Feb 10

He’s a part of heaven’s plan.

Det kan handla om att inte trampa på någons fötter, om att inte gå för långt. Det kan handla om respekt, och det kan handla om självdistans.

Jag tänker inte på min pappa så ofta. De kan gå veckor utan att jag tänker på honom. Det är snart tolv år sedan han dog och det finns ärligt och uppriktigt inte så mycket att tänka längre. För det mesta kan jag acceptera att han är borta, att han faktiskt aldrig kommer tillbaka. Tolv år är en väldigt väldigt lång tid, många sår har läkt, mycket känns lättare idag. Jag kan inte säga att jag saknar honom i min vardag, han har ingen del i den, han skulle inte kunna komma tillbaka nu. Jag har aldrig levt detta livet med honom, där gör att han känns väldigt väldigt avlägsen, jag kan sakna tiden då han faktiskt var verklig, men det är han inte längre, vilket gör att jag omöjligt kan drömma om honom. Ibland försöker jag föreställa mig hur det skulle vara om han funnits, mitt liv skulle inte varit sig likt. Tankar som att han aldrig kommer få se mina barn gör mig ledsen, han kommer inte krama mig och vara stolt när jag tar studenten, han kommer inte leda mig till altaret eller torka mina tårar om jag skiljer mig. Aldrig mer kommer han göra sig lustig för att få någon på gott humör, och det gör ont.

Men det finns saker bortom min sorg, saker mer komplicerade än att pappa inte kommer tillbaka.. Det är ett faktum….

Biografi / Blottad / Tankar — No Comments
14
Feb 10

There was a time when I believed..

Jag var där när jag var nio, tretton, femton, arton… Jag var där när jag var tio, elva, tolv, och jag var där ensam. Jag var där när jag var sju och när jag var fjorton. Jag var där när jag fick min första kyss och när jag tappade tänder, jag var där redan innan du visste vad det var.

Jag hade svaren långt innan du hade frågorna. Jag letade på internet långt innan google fanns på svenska.. Jag köpte skivorna, för när behövde Christopher Davison fanns inte youtube. Det fanns inga enkla sätt. Och jag grät till texterna långt innan du visste att de fanns.

Jag menar, jag klandrar er inte för att ni inte hade en aning medan jag satt där som åtta-åring och önskade att jag inte var så ensam med mina tankar. Jag vill bara ha det sagt, så var det..

På något vis tar man för givet att folk ska förstå. Att människor ska veta hur ont det gör, hur ofta det gör ont.. Man tror att det är uppenbart, att folk ska inse att man blivit präglad. Att det inte finns någon enkel väg ut. Att man inte kan söka hjälp och få det undanstökat på någon vecka.
Jag skulle vilja förklara hur svårt det varit, men jag är rädd att ni inte kommer förstå. Att det kommer låta som att jag är självgod och dryg.. Jag är rädd att ni kommer läsa och inte ens försöka förstå hur jobbigt det kan vara, för mig, och för alla andra..

Biografi / Fotografen / Idag — No Comments
4
Feb 10

I consider myself lucky

Eftersom det är ungefär tvåtusen år sedan jag postade en ny bild på mig själv känner jag mig något tvungen att dela med mig av i åtminstone en av bilderna jag tog idag, trots att jag ser något korkad ut på den, haha!!

Babbel / Biografi — No Comments
1
Feb 10

I am not prepared to be strong

Jag är så trött i huvudet. Jag är så trött i huvudet på grund av alla ord. Alla saker man ska ta in. Allas klagan, hur synd det är om alla. Jag kräker, jag vill bara kräka! Det känns så oförskämt, hur kan människor bara lägga över ansvaret på alla andra? Jag förstår det inte. Jag skulle ALDRIG, aldrig någonsin ta för givet att någon Vill höra det jag har att säga.. Man kan inte kräva medkänsla av sina medmänniskor.. I min värld klarar man sig själv…

.
Förlåt för alla torftiga ord, jag har skrivkramp, är så nervös inför mitt tredje samtal med min nya psykolog imorgon att jag näsan gör på mig.. Första gången vi träffades var en riktig freak-show. Andra gången vi skulle träffas skolkade jag, sist blev jag halvt korsförhörd om hur pass seriös jag är med mitt liv… Så det känns lite som att, imorgon gäller det, att visa att jag verkligen vill…

Som sagt, detta blev bara torrt och tomt. Men så får det vara. Jag känner att jag måste få sagt något även om det blir sagt helt utan inspiration.

Biografi — No Comments
28
Jan 10

Have to steal my kisses from you…

Man är så normal som man ser sig.. Då är det mitt fel att jag är såhär? Det är min syn på mig själv som ger mig panik, som gör att jag skakar och inte kan kontrollera mig själv. Det är pga mig själv som jag inte kan älska.. Det är jag som har bestämt att jag ska förstöra allt som betyder något. ÄR DET JAG??? VA??? Är det mitt fel att jag är så satans destruktiv? Att även om det inte är min mening, så slutar allt i en enda röra dör jag sitter mitt i allt och skriker!? Det är för att jag har en konstig syn på mig själv…

Jag har inte alltid haft det, jag har varit såhär länge, jag har mått dåligt länge.. Men det var inte förren i.. Tvåan på gymnasiet som jag började se mig själv som… onormal.

Det kanske är fel att se sig själv så. Kanske, men det är inte lätt att göra på något annat sätt när man förstör allt som betyder något för en. Utan att ens vilja. Utan att ens göra ett val.

Jag är ensam igen, ensam. Det gör ont, jag hatar att vara ensam.

Biografi — No Comments
28
Jan 10

My life would change in a second..

Jag har lovat mig själv att försöka vara så ärlig jag kan. Mot alla, mot mig själv. Det känns som att allt går fel, är det inte det ena… ja då är dte självklart det andra.

I år fyller jag 20, om några månader tar jag studenten, det känns hemskt. Det känns fruktansvärt. Jag vill inte. Jag vill så gärna…
Jag är rädd, vad kommer det innebära för mig? Kommer det vara ett slut på allt detta, på en söndersliten barndom, på förstörda förhållanden och destruktiva relationer. Eller kommer det bara vara början på något annat.

Det är lätt att ta allt med en klackspark och säga; men det är klart det kommer bli bättre… Men vem fan vet det? I hela mitt liv har allt bara blivit svårare och svårare och vad finns det som pratar för att det skulle bli annorlunda denna gången? För varje delmål i mitt liv har saker blivit mer och mer komplicerade och jag har sjunkit djupare och djupare ner i mörkret, vem fan har då rätt att säga ”det ordnar dig”. INGEN!
Visst kan det ordna sig, självklart, det kanske är precis vad jag behöver, en nystart. Men det kan samtidigt vara precis tvärtom…

Biografi — No Comments
28
Jan 10

since you’ve been gone it’s not the same

Det är svårt. Det är svårt för mig att älska. Jag kan inte älska. All min kärlek är destruktiv.. Livet sårade mig, och för det kommer jag aldrig förlåta. Livet tog min pappa ifrån mig och rörde runt i mitt inre känsloliv. Nu är ingenting som det ska där inne.. Allt är fel och ingen kan förstå, jag kan inte förstå, jag kan inte förklara. Pappa fick mig att hålla väldigt hårt i mamma. Mamma svek också, nu håller jag inte i någon. Jag kan inte. Jag försöker men det går inte, för jag kan inte förklara, inte ens för mig själv. Varför jag är så destruktiv, varför jag inte kan älska normalt. Jag önskar så att jag kunde förklara. Att jag kunde förklara att jag skulle flytta berg för dig, men istället skriker jag och skadar mig själv och jag vet inte varför. Jag hatar livet idag!

Biografi — No Comments
28
Jan 10

You play cool like you don’t care

Det gör mig fortfarande ont, att förlora kärlek. För varje tomt ”jag älskar dig” förlorar jag tron på att det någonsin kommer betyda något. Kommer det någonsin betyda något, för någon annan, än för mig…

Biografi / Blottad — No Comments
16
Jan 10

The damage is done…

Som jag sa för ett tag sen vill jag inte att min blogg ska få mig att framstå som en drama queen. Jag skriver det jag känner att jag kan dela med mig av utan att bli så pass personlig att det skadar mig. Jag står för mina känslor och liknande men jag vill inte blotta hela mitt privatliv för det. Saker och ting är väldigt svåra just nu och den känslan jag har i min mage just nu är helt enkelt inte välkommen. Men vad bryr den sig om det, den har bosatt sig där och vägrar nu försvinna.
Saker och ting förflyter inte på det sätt jag hoppats att dom skulle göra och det är inte lätt att tampas med de känslor som ständigt gör sig påminda. Känslan av att vara obetydlig, ivägen, överflödig, onödig, värdelös och jobbig. Ingen kan lägga de saker jag gjort bakom sig så det förflutna gör sig jämt och ständigt påmint.
Igår hände det saker jag aldrig mer vill vara med om , och allt var åter mitt fel.. Jag känner mig på något vis hjälplös inför mig själv och det en en fruktansvärt skrämmande tanke.

Biografi — 1 Comment
12
Jan 10

Let me tell you what!!

Just nu är jag så insatt på att må bra, och fram tills idag har det gått otroligt bra. Skolan kändes tung och jag kände idag, mer än någonsin tidigare, att jag inte var förstådd av någon, att ingen hade en aning om vad som försiggår i mitt huvud. Jag drar slutsatsen att det är såhär för de flesta, när något hemskt händer. Alla vet vad som hänt, men ingen utom de som varit med om något liknande kan ana hur mycket av ens tid som går åt till att tänka på detta. Det är samma känsla som när min pappa hade dött, som jag fortfarande kan få gällande hans död, alla vet att han är död, men ingen, ingen som inte mist en förälder kan förstå hur mycket av ens vakna tid som går åt till att sörja. Man kan skratta, men det finns alltid en gnagande känsla av att det aldrig kommer bli som det en gång varit. Det är först nu, jag uppriktigt kan säga att pappa inte upptar all min vakna tid, jag har till viss del vant mig vid att se döttrar krama och pussa sina pappor, även om det fortfarande ibland slår mig som ett knytnävslag i magen. Ordet pappa har jag först nu lärt mig skriva utan att känns mig alldeles tömd på luft, bloggen har hjälpt mig oerhört mycket. Att se krockade bilar gör mig fortfarande alldeles skakad och säkerhetsbälte kommer alltid vara väldigt viktigt för mig, men saker har blivit lättare det senaste året, elva år efter min pappas död. För att återgå till ämnet så finns det andra saker, saker som är svåra att gå igenom. Känslan av att vara otroligt oförstådd och känslan av att inte kunna förklara finns här fortfarande, känslan av att ingen kan ana vad som försiggår i mig. Det har inte varit ett lätt år för mig, och även om jag verkligen känner att det är på väg åt rätt håll så är det fortfarande väldigt svårt.

Saker som är självklara ger mig fortfarande fruktansvärd ångest, saker som att besöka människor – det spelar ingen roll vem det är, det är skrämmande. Att gå till doktorn, tandläkaren, frisören, osv osv gör mig fruktansvärt skärrad, skolan känns otroligt tung av flera anledningar. Kärleken är svår, det är svårt att förstå att man är älskad av andra när man måste gå i terapi för att lära sig älska sig själv. Nära relationer i det stora hela är jobbigt för mig, min mamma, den underbaraste kvinnan på denna jord har självklart väldigt svårt att lita på mig efter vad som hänt, vilket får mig att må väldigt dåligt då jag själv är stensäker på att detta ska lösa sig nu.
Att folk behandlar mig efter vad som varit och inte efter vad jag säger komma skall gör mig frustrerad, alla är värda en andra chans, jag säger att jag ska klara detta, och det ska jag. Jag har skadat mig själv för sista gången, det ända som får mig att känna behovet att göra dte igen är de människorna som förväntar sig att det kommer hända igen.

Redan nu, efter en vecka, har jag börjat notera ”normala” tecken i mitt eget tanke och känslomönster. Saker som jag aldrig tänkt tidigare kan jag komma på mig själv med att tänka nu, normala saker. Trots detta är det som sagt en lång väg kvar. Men det handlar om insikt, vilket jag fått, nu handlar det bara om att kämpa, vilket jag ska!

Biografi / Idag / Style — No Comments
7
Jan 10

Remember Life!

Jag behöver den här tatueringen Såå mycket, och på tisdag eftermiddag sitter den där, föralltid. Dock hoppas jag att den inte ska behövas föralltid, men den ska alltid påminna mig om detta, om att komma ihåg vad som betyder något i livet.
Min tatuering ska sitta på insidan av underarmen, den kommer bli väldigt simpel men stå för väldigt betydelsefulla saker.
Det är dags för mig att inse vad som är viktigt här i livet, vad jag vill med mitt liv. Det är dags för mig att sluta, att lära mig känna de känslorna jag känner utan att vända upp och ner på allt.

Jag vet i och för sig inte riktigt hur tatueringen ska se ut än, vet inte om jag ska använda ett färdigt typsnitt eller skriva den själv. Men det lutar åt att jag skriver själv.
Sitter och kladdar lite på mig själv och slutresultatet lär ju i alla fall påminna om detta..

Biografi / Blottad — No Comments
6
Jan 10

Remember life!!

Det är slut nu. Leken är slut. Leken med livet.
Platsen jag befinner mig på är inte vacker. Inte. Ens stilren. Inte ens vit. Den är orange och den berövar mig min frihet. Men det är bra. Detta är precis vad jag behöver. Ett slag i magen, något som verkligen får mig att förstå att detta är på riktigt. Detta är mitt liv!

Jag vill säga förlåt till alla jag har varit elak och orättvis mot. Speciellt mycket förlåt till mamma och endriy, som tvingats stå ut med omänskliga saker. Förlåt! Det ska bli ändring på det!
Imorgon ska jag utvärderas och hoppas på allt att jag får komma härifrån. Hem, hem till mamma, hem till Astrid!

Babbel / Biografi / Blottad — No Comments
23
Dec 09

Just for me, the church bells rang.

Jag antar att det inte är meningen att jag ska älska. Jag är inte född för att älska en annan människa blint. Jag vet inte varför jag är född. Jag vet inte var min plats är i denna världen. Jag har över huvud taget ingen aning om vad jag gör här. Jag har aldrig hört hemma här, sen jag utvecklades till en självständing liten människa med egna tankar har jag över huvud taget aldrig känt säkerhet inför min existens. Självklart har jag inte alldig kunnat sätta ord på det, och fortfaradnde är det väldigt svårt för mig. Men ända sedan dagistiden har jag känt att något är fel. På något sätt har jag alltid varit missförstådd. Alltid blivit tolkad på fel sätt, vilket antagligen har lett till allt det här. Denna oförmåga att lita på folk. I mitt stilla sinne kan jag säga att den ända människan som förstått mig är min far. Men har jag rätt att säga så? Hos en sjuårning kanske det inte finns så mycket att tolka in fel? Eller?

Jag kände mig lugn i min pappas närvaro. Vid hans sida kände jag en trygghet som jag andrig annars kände. Det är väldigt svårt att förklara, jag var ett otroligt sårbart barn, inte som riktigt liten men, som sagt, när jag började utvecklas till en tänkande individ utvecklades även en obottnelig rädsla för livet. Men vid min pappas sida kände jag mig alltid säker.

Säker. Något jag fortfarande sällan är. Minst av allt säker på mig själv. Fortfarande väldigt osäker på min existens. Fortfarande finns det otroligt många frågor som behöver svar. Varför?

Babbel / Biografi / Blottad / Tankar — 1 Comment
18
Dec 09

Self-fulfilling prophecies..

Vet ni vad? Jag bloggar, vet ni varför? Jo, för att jag är satans desperat igen. Ha-a.. Veckan som har gått har varit rent ut sagt underbar, jag har skrattat och varit innerligt lycklig. I fredags mådde jag sämre än jag någonsin gjort och efter det har allt varit helt sagolikt. Jag har knappt vågat andas i rädsla att ha itu den magiska känslan av att ha ett alldeles vanligt känsloliv. Men så idag, jag kunde ana det redan igår kväll, att nu är något på gång. Det var en liten liten helt obetydlig sak som satta igång en liten liten karusell, som sedan snurrade runt och runt. För att då och då stanna och släppa på fler passagerare.

the descent

För en stund sen var min karusell full och det var uppenbarligen dags att slänga av alla människor. Man kan kanske dra en liten parallell där. Jag är som en karusell, alla är som karuseller, vi snurrar runt, runt, runt. Hela tiden möts vi av nya problem, som i form av människor hoppar på vår karusell. Efter hand som nya passagerare vill hoppa på får andra hoppa av. Vi får släppa taget om våra problem. Men ack inte, så är inte fallet med mig. Här vill ingen hoppa av, här sitter dom små liven kvar tills karusellen är absolut överbelastad och då flyger dom av, alla på samma gång. Och skadar alla i sin omgivning…

Biografi / Blottad — No Comments
6
Dec 09

When love becomes sacrificing

Tänk dig en känsla värre än någon annan känsla. Som att bli kvävd. Kvävd från insidan. Om du försöker kämpa emot blir det bara värre och även om du försöker slappna av blir det inte lättare. Det gör så ont så ont, du kan inte ligga still. Inte gråta, inte prata. Du är helt spänd i hela kroppen, kan knappt andas. Tiden står still. Det finns bara två saker som kan få det att kännas bra igen. Det ena är en hård kärleksfull kram..

Biografi — 1 Comment
6
Dec 09

Where you aim you just might hit

Elian

Biografi / Blottad — 1 Comment
5
Dec 09

Monsters calling my name

Jag borde. Visst borde jag det. Jag borde ringa det där nummret under namnet ”akut hjälp”. Jag har glömt vart det leder..

Jag ringde nyss. Dom hade visst bara öppet fram till 21.. En stel kvinnlig röst bad mig ringa under deras öppettider. Ingen hänvisning någonstans. Ingenting. Hon kunde lika gärna sagt. ”Hej, fuck you. Gå och ta livet av dig. Jag bryr mig ändå inte, för i min värld är du inte värd ett jävla piss, precis som i alla andras världar. Ha en trevlig natt. Hejdå”

Hur fan ska jag kunna styra på vilken tidpunkt jag bryter ihop och behöver akut hjälp. Och dom jävla idioterna på larmcentralen. Alla säger ”finns det risk att du kommer skada dig själv så ring 112″ Ja säkert, där är man ju så satans välkommen, eller inte!!

Detta är ingen fin text. Ingen poetisk text, ingen.. Men den är ärlig. Inte mer ärlig än alla andra texter. Men ändå mer betydelsefull. Just nu skriver jag för att det håller mig sysselsatt. Det får mig att fokusera. Fokus fokus fokus! Det är viktigt.

Igår redigerade jag till och med lite bilder. Två för att vara exakt. Vet ni? Att ha ett lyckligt liv betyder inte att man kan känna glädje. För det kan jag, ack så lycklig och levande jag känner mig ibland. Ibland älskar jag mig själv, ibland är jag så duktig. Jag kan älska, känna kärlek, lust, längtan, hopp. Jag tar för det mesta väldigt väl hand om mig själv. Frågan är hur länge det kommer hålla. Frågan är varför det blir som det blir. För bara några timmar sen satt jag i min säng och tänkte, mindre än ett dygn kvar nu, jag har klarat det. Jag har inte skickat ett ända upprört sms, och så ligger jag ändå här nu. Med två telefoner brevid mig. Hjälplös och ensam.

Tack för ännu en givande pratstund. Tack. Vad skulle jag göra utan dig?

Biografi / Idag — No Comments
2
Dec 09

We got scars, but don’t like to show them

Min blogg, min älskade blogg, min vän.. Det är så skönt att ha en plats där allt är okej, där man får skriva vad man vill, där man kan vara sådär galet egoistisk som man annars inte kan vara. För visst, vänner har man för att prata med, men man kan inte säga allt.. Man kan prata om killproblem och den där senaste gången man bråkade med mamma, man kan prata om hur ledsen man blev när småsyskonen fick chokladkalendrar men inte jag.. Men sen.. det tär på en relation om man ska prata om dom där djupa sakerna jämt och ständigt. Och hur blir det naturligt? Hur pratar man om svetten som pärlar sig i pannan medan kroppen ligger som en sprattlande ål på marken? Hur pratar man om såren i huvudbotten efter den där rispiga tegelväggen? Ska man göra det till något vardagligt? Göra det lite mindre än vad det är? För att få det att bli lite lättsammare att prata om? Det känns så fel, för det är inte lätt, inte alls lätt. Hur pratar man om psykologerna, kuratorerna, samtalspedagogerna och socionomerna, utan att få det att låta helt fel? Somliga saker kan man inte prata om, somliga saker kräver speciella pratstunder, och såna samtal kan man inte ha var varannan dag. Då förlorar dom sitt värde..
Man kan inte ta för givet att hela världen vill höra, varje dag, varje gång man tänker på det, vilket är alltid..

Biografi — 1 Comment
24
Nov 09

I’m full of broken thoughts

Jag är ganska söt, har ganska fina kläder, ganska bra betyg och helt enkelt ett ganska normalt liv. Jag har blont lockigt hår, ljus hy och inget konstigt smink. Inte heller några stora piercings eller tatueringar. Jag dricker mig aldrig redlöst full och jag har aldrig tagit en överdos. Aldrig rökt en cigarett eller skrikit åt en lärare. Jag är så snäll och trevlig. Gråter inte ofta, blir aldrig arg, besviken eller sur, haha. Mina föräldrar älskar mig mest i hela världen och jag har underbara vänner. Min katt avgudar mig och mitt rum är stort och ljust. Jag har aldrig blivit slagen, våldtagen eller brutalt förolämpad. Jag har haft pojkvänner, varit kär och haft beundrare. Jag blev bjuden på fester och hade inte dyslexi. Vi har rest mycket och har alltid haft det ganska bra ekonomiskt. Jag har aldrig behövt svälta eller vara ensam om kvällarna.
Så varför, varför är jag så olycklig. Varför skadar jag mig själv. Varför älskar jag inte mitt liv?

Biografi / Blottad — 1 Comment
24
Nov 09

Take this and everything will be fine..

Jag hatar dom där jävla tabletterna. Dom stänger mig ute från alla de känslor jag brukar stänga andra ute ifrån. Dom tar inte bort det som gör ont, jag känner bara inte smärtan. Men jag vet att den finns där, den påverkar mig, men den gör inte längre ont. Det är väldigt svårt att förklara.

Tabletterna gör mig inte lycklig, tabletterna bedövar mina känslor. Jag är så ledsen, men jag kan inte gråta, det kommer inga tårar. Jag har sån ångest så det där anfallet som är så hemskt kunde inte kommit lägligare.. Men det kommer aldrig. Ångesten äter upp mig inifrån men jag är så bedövad att jag inte förmår mig att göra något åt det. Jag kan inte skrika mig hes eller slå tills jag är så utmattad att jag faller ihop medan jag känner ångesten tyna bort. Jag vill så gärna städa, men jag orkar inte. Jag vill så gärna skrika men orden fastnar i halsen. Utan de där tabletterna kommer allt ut, nu sitter det bara som en hård knut i magen och hur jag än försöker löses den inte upp.

Jag har samma sjuka längtan efter att blir av med känslan av skam och otillräcklighet. Helst för all framtid men jag vet att det inte är så lätt. Men just nu, kan jag inte bara få vara fri ett tag, en liten stund? Tabletterna gör mig för svag för att trycka till, ångesten finns där inte för att hjälpa mig. Blod har jag aldrig klarat av, blod får mig att svimma. Jag har inga breda hemska ärr, och kommer förhoppningsvis aldrig få det..
Det gör att jag känner skam, skam för att jag ens pratar om detta. Skam för att det ser så fånigt ut.

Jag skulle kunna sluta, sluta helt. Men jag vet vad som händer då. Det är inte tabletterna som skapar problemet, det fanns där långt innan jag ens tänkt tanken att bedöva mig själv med piller. Om jag slutar blir jag ett monster, ett sånt monster som jag blir när det är dags att öka dosen igen. Det är skönt att vara ett monster. Då är jag någon. Nu är jag bara ett skal, med en konstig känsla i magen. Nu är jag bara svag, feg och liten. Tabletterna döva mina känslor, men dom försvinner fan inte!

Biografi — 6 Comments
23
Nov 09

I find it hard to tell you – I find it hard to take

Det var den där föreläsningen idag, Sofia Åkerman, berättade om sitt liv och hur hon hade det som tonåring, då självskadeebeteende och ätstörningar var hennes vardag. Det fanns så mycket som inte passade in på mig, men samtidigt enormt mycket som var mitt i prick. Saker hon sa som jag så länge velat sätta ord på men inte kunnat. Jag vet inte ens om jag är redo att sätta ord på det, faktiskt.Får ni chansen att gå på en föreläsning med henne – Gör det!

Jag skriver ju som sagt en massa.. I hopp om att det ska hjälpa mig, att det ska få mig att kanske förstå mig själv. Det kanske låter märkligt, jag tycker det låter märkligt, att förstå sig själv, det gör man väl? Eller?

Jag skadar mig själv. Gör jag det för att jag själv vill? Gör jag det för att folk ska tycka synd om mig? Varför gör jag det!? Jag säger inte att jag inte styr mina egna handlingar, för dte gör jag ju. Eller? Jo, men styr jag mina egna känslor, som i sin tur styr mina handlingar. Om jag säger att jag inte kan styra mina känslor – då säger du KBT. Men då säger jag – NEJ!

Jag har testat KBT, jag säger inte att det inte fungerar, men just nu, och just då, var det inget alternativ för mig.

Jag önskar att jag hade alla svaren. Men tyvärr…

Biografi — No Comments
23
Nov 09

Mama, mama you know I love you

Jag har världens bästa mamma, min mamma har alltid funnits för mig, alltid haft en tröstande famn. När jag var mindre brukade vi åka till skogen eller stranden och gå långa promenader. När jag var liten brukade mamma sjunga för mig, hon brukade stoppa om mig när jag skulle sova, Sitta på sängkanten, jag brukade få känna på hennes kalla öron. .  Men jag är inte liten längre, jag är stor nu.

Biografi / Blottad — 3 Comments
16
Nov 09

I just can’t seem to forget that

Första gången jag gjorde det var långt innan jag började göra det regelbundet. Jag tror det var i slutet av 2007, jag var sjutton, nu är jag nitton. Man kan nog se det som början på min mini-revolution. Som faktiskt har lett någonstans, den har lett väldigt långt. Min lilla revolution har gett min familj en värdig vardag, som präglas av både jämnlikhet och goda gärningar. Det var nog november och jag var riktigt låg. Mitt utbrott kan ses som väldigt omoget och onödigt men min värld låg i spillror framför mina fötter och det tycktes som att alla bara sparkade på mig.

Mitt rum var det ända rum som inte var färdigt, mitt rum var det ända rum som var färdigt. Inga tavlor på väggarna och färgen var ojämn, det är den fortfarande. Men mitt golv var jämnt och taket målat.
Jag är rädd att jag inte kan förklara detta på ett sansat och gramatiskt korrekt sätt, saker som berör andra människor har jag väldigt svårt att skriva om.. Jag vill inte peka ut någon, vill inte skriva onda ord om någon, såna ord får man alltid i ryggen senare.

Hjälp hade jag i alla fall inte fått, ingen alls, det var bara hysh hysh på mig. Men just denna kvällen passade det, då fanns det tid att hjälpa. Bitterhet fyllde mitt rum, kan man inte hjälpa sin nyblivna dotter med sitt rum, och samtidigt inte tillåta att hon gör det själv.. då .. då vet jag inte vad.. Men glada miner var det inte, straffad kände jag mig, kritiserad blev jag, för ingenting, för allt. Till slut blev det för mycket.

Jag rusade ur vårt vita perfkta hur iklädd endast jeans och en kofta, med tofflor på fötterna, rosa tofflor. Jag gick till en lekplats där jag skrek och hatade livet. Jag gick och gick och gick, hur länge jag gick vet jag inte. Jag krälade och kunde inte andas, glas mot mina händer, glassplitter under mitt skinn. Rosor rivandes i mina kläder, i mitt hår, i mitt ansikte. Blåmärken på mina knän, sår i mina händer, tårar på mina kinder.

När de hittade mig hörde jag mitt eget namn på polisradion, det var hemskt, jag hade inte planerat detta, hade inte tänkt på konsekvenserna, tänkte inte på någon, det gör jag inte, inte när jag mår sådär, då finns ingen, bara jag, då finns bara jag. ego!

Jag ville aldrig mer gå hem, jag hatade mig själv, jag skämdes, man gör inte så, man springer inte hemifrån utan kläder i november och man är inte borta i flera timmar. Man gör så! Man ska inte ha glassplitter i händerna, glassplitter från okänd flaska. Man ska inte ha sönderrivna kläder. Blonda fina flickor gör inte så. Jag gör inte så!

Jag hatade alla, jag hatade mina föräldrar för att inte göra något, för att de inte reagerade när jag sa att jag ville dö. Jag hatade mamma mest av alla, jag hatade mamma för att inte stå vid min sida när jag sa att jag inte ville leva mer…

Biografi / Tankar — 4 Comments
16
Nov 09

Just let me know.

Jag känner skuld för allt jag skriver här. Nej, jag känner skuld mot alla de människor som läser det jag skriver här. Alla de människor jag älskar och bryr mig om. Jag vill inte ha kommentarer, jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, jag vill inte att ni ska tro att jag gör en stor grej av något litet. Jag vill bara ha det sagt. Jag vill bara veta att det är okej. Jag tycker att det är okej. Om det är okej att skriva om hur bra man mår så måste det vara okej att skriva om det dåliga också. Jag tänker inte gå igenom mitt liv och låtsas att allt är bra, och just nu är det inte det. Jag är inte den som går omkring och pratar om hur illa det är, jag visar det inte, jag visar mig inte gärna svag.. Kanske är jag bara en vilsen tonåring, kanske har jag inte bearbetat sorgen efter min pappa, kanske är det något annat. Kanske är det helt normalt att vara såhär, kanske inte, men i vilket fall är jag trött på att stänga in mig. Jag är så satans trött på att stå ensam.. Jag vill inte ha en massa tjat om det ena och det andra. Låt mig bara veta att det är okej. Att det är okej att känna såhär.

Biografi / Blottad — No Comments
15
Nov 09

I’m in hell and I’m sinkin’ fast

Jag sitter på en bänk i malmö. Ensam. Jag sitter på en lekplats i de sämre kvarteren av malmö. Jag fryser. Varför sitter jag här, hur hamnade jag på denna ruttna våta bänk. Valde jag själv? Gjorde jag ett val? Varför sitter jag här? Varför åker jag inte hem? Varför just denna bänken? Varför tog jag upp datorn istället för att fortsätta gå mot bussen, varför åker jag bara inte hem?

Jag behöver en hund. Jag tror jag behöver någon som behöver mig, någon som älskar mig oavsett vad. Någon som inte dömmer mig, som inte bryr sig om mina svullna ögon och såriga armar. Skulle jag kunna ta hand om en hund? Skulle jag vara kapabel att göra det?

Faktumet att jag sitter här skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag vänder ryggen åt dom jag älskar och värdesätter högst av allt. Jag är så rädd för mig själv. Så rädd för mina egna handlingar. Jag bara irrar omkring utan mål.

Nu sitter jag här på den kalla bänken i malmös något sämre kvarter. Här sitter jag, mitt på en öppen plats, med väskor omkring mig, tårar rinnande nerför mina kinder i takt med snyftningarna som får hela min kropp att rycka i förtvivlan. Här är jag, Cornelia, blottad och ensam. Varför? Varför är jag här… Varför sitter jag här med min dator i knät och skriver förvrängda sanningar m mig själv?

Vad är det för fel på mig? Varför varför varför????

Jag önskar jag kunde svara på alla frågor. Jag önskar att jag kunde bita ihop och stanna kvar. Men så förlorar jag all fattning och kontroll över mig själv och allt sunt förnuft försvinner som på en sekund ur mitt huvud.

Jag önskar att jag kunde få ordning på mina tankar. Jag önskar att jag var bättre på att skriva sammanhängande och långa texter. Jag önskar att jag kunde hitta ord som kan förklara och beskriva hur jag känner när jag sitter här alldeles ensam på en bänk och skriver om saker som inte är av betydelse för någon annan än mig själv.
Jag önskar mig hjälp. Jag önskar mig ett värdigt liv. Jag önskar mig ett sätt att hitta balans. Jag önskar att jag inte var världens lyckligaste människa igår och världens olyckligaste idag. Jag önskar att jag inte är världens bästa flickvän och världens sämsta innom loppet av några timmar. Jag önskar att jag var hel, att jag inte hade sår och ärr. Jag ångrar inget, jag önskar bara att det inte var så. Jag kan inte ångra det, gjort är gjort. Det fanns inget annat alternativ. Det kanske låter konstigt men så är det.

Jag fylls av en så obehaglig känsla. Det känns som att mitt inre försöker ta livet av mig genom att långsamt kväva mig med sina stora svarta nävar. Det känns som en stor hand som kramar min mage så hårt att jag inte får luft.
Människor med hundar går förbi runt mig och tittar förbryllat på mina väskor och min dator. Jag önskar att någon satte sig brevid mig, någon bara nickar och håller med. Som säger att det inte är mitt fel, som säger att han vet var jag kan bli hjälpt. Som säger att jag inte behöver sitta på denna bänken alldeles ensam idag när det är kallt och tyst i Malmö. Det är söndag och jag önskar att det var lättare att leva. Jag önskar att jag inte längtar efter ett slut på livet.

Jag önskar att en polisbil kör förbi, att han stannat och frågar hur det är med mig. Jag önskar att han tar mig till ett ställe där jag inte är ensam. Där jag både är mer och mindre än vad jag är. Det det är normalt men fel att vara så som jag är. Där det finns ett svar. Där dom förstår varför jag sitter här ensam på en bänk och skriver, fast jag inte vill.. Där dom förstår varför det är så jobbigt att sitta här. Att det inte bara är att sitta. Att det är så mycket mer än att bara sitta.

Jag önskar att jag aldrig träffat dig, jag önskar att du aldrig sa mitt namn. Jag önskar att jag aldrig kyssta mig. Jag önskar att du inte flyttade till min stad. Jag önskar att du inte höll mig alla dom där nätterna. Jag önskar att jag inte var så bitter. Men om jag måste vara så hemsk som jag är, så önskar jag att jag inte älskar dig. Om det inte finns ett sätt för mig att förändra mig så önskar jag att du lämnar mig. Jag önskar ingen jag älskar ett öde med en människa som jag.

Stanna upp och ta min smärta ifrån mig. Sätt ditt liv på paus för mig. Lyssna på alla ord utan betydelse. Snälla! SNÄLLA!

Jag är tom.

Jag kan inte förstå mig själv. Jag begär att andra ska förstå mig men jag kan inte, hur jag än försöker förstå mig själv, än mindre förklara varför jag är som jag är. Det blir bara värre med åren och jag är så rädd för att bli vuxen. Man kan inte vara vuxen och vara som jag…

Biografi / Blottad — 1 Comment
15
Nov 09

I’ve been playin a game I can’t win

Ibland önskar man att man var tolv igen, va? När man inte hade en aning om hur det var att älska en annan människa. För det finns inget värre än kärlek. Så är det. I mitt liv har det alltid varit så. Kärlek för mig är inget vackert, i teorin visst, men i praktiken har det aldrig fungerat. Jag är romantiker, jag skriver dikter, poesi och små lappar. Jag gör allt för den jag älskar, jag plockar ner himlens alla stjärnor. Men någonstans blir det ändå alltid fel. Någonstans går jag vilse bland alla vackra ord och ljuva melodier. För det slutar alltid fel.

Jag tror på äkta, underbar, hänsynslös, blind och otrolig kärlek. Jag tror på lycka!? Men allt har sitt slut!
Varför? Hur kommer det sig att det alltid är så? Är jag undermedvetet destruktiv? Var blir det fel, någonstans måste jag koda och tyda några signaler fel för att uppfatta allt på det sätt jag alltid tycks uppfatta det. Som att jag i slutändan alltid är ensam. Gång på gång blir människor arga när jag säger det, att man inte får säga så. Men hur är det? Vem står vid min sida nu? Vem håller min hand när jag gråter otröstliga tårar? Vem, vem?

Jag ber inte om hjälp, jag tigger inte om tröst. Jag får mina sår, jag biter ihop och jag tröstar mig själv. Kanske kan jag låta någon agera plåster ibland, ibland när blod rinner så som tårar gör när man gråter. Kanske kan du få se en del av den jag är. Kanske. Men jag ber inte om det, jag klarar mig bra själv. För ensam är jag faktiskt stark. Men vad är stark? Ensam är jag inte lycklig, jag gråter men inte i frustration. Jag gråter ensamma, tysta, stillsamma tårar. Men jag skakar inte, när jag bara har mig själv skriker jag aldrig. När jag älskar så ler jag, mitt skratt det klingar och mina ögon tindrar. Precis så som i filmerna tindrar dom. Men allt har sin baksida, visst?

Jag skriver för att rädda mig själv. Jag skriver för att hålla mig vaken. För att stanna här, i verkligheten. Jag skriver, ensam skriver jag bäst. Ensam i en om lägenhet som luktar gammal mat. Jag skriver bäst när jag älskar, för när jag älskar hatar jag mig själv.

Biografi — No Comments
14
Nov 09

Thought I learned all my lessons

I hela mitt liv har jag strävat efter att göra alla glada, jag vill så gärna att alla omkring mig ska le och vara lyckliga. Jag skulle ge allt för att se mina vänner och min familj genuint lyckliga. Men vad har jag att ge, och vad är tacken? Vad är tacken för alla uppofringar, alla pengar, alla timmar av tröst? Vad får man tillbaka. Vem har jag att ringa när det känns som att världen rasar över mig. Vem står´vid min sida när djävulen i mig bryter sig lös och härgar fritt. Vem? Vem vill se mig i det tillståndet, vem stängder inte ögon och öron om jag kommer med sådana ord och sanningar. Jag vet vad som sägs om det jag känner, jag vet hur man ser på monster.. Vem står med öppna armar, vem håller sig lugn och klappar mitt hår när jag inte längre vet vem jag är?

Vad är det för fel på mig? Varför är jag såhär?

Biografi — 1 Comment
11
Nov 09

Many sadness inside my mind

Är allt bara en inbillning? Är alla psykiska störningar bara inbillning? Allt handlar om rätt inställning, om att tänka rätt, att förstå att man inte är riktigt frisk. Men.. Jag har förstått det, jag vet att jag gör fel och jag vill inget hellre än att göra rätt! Varför fortsätter det ändå? Så många gånger har jag läst böcker om deprimerade människor där dom i friskt tillstånd skriver att det bara handlar om att välja att må bra. Att dom varje morgon vaknar och tänker, idag ska jag vara lycklig. Är det verkligen så lätt? Och i så fall, varför lyckas inte jag?

Biografi — No Comments
11
Nov 09

There’s a story inside of me

Syfte Projektarbete
För att skriva en självbiografi behövs först och främst ett liv att skriva om. Jag frågar mig själv; är mitt liv tillräckligt speciellt? Svaret är; ”Ja”. Mest speciella är vi för oss själva. Vare sig vi vill det eller ej. I min biografi är det JAG som är huvudpersonen, handlingens centrum. Allt är baserat på mina känslor och mitt sätt att se på tillvaron.
Det är en mänsklig rättighet att få sätta sig själv i centrum. Mitt liv cirkulerar runt mig, jag är mitt ödes författare!?

 

Biografi — No Comments
10
Nov 09

newspaper word cut outs

Syftet är väl framförallt att utvecklas som människa. Att finna min inre röst, att förstå mitt innersta, allt det där ni hört tusen gånger. Jag känner att det är på tiden för mig att ta tag i alla de frågetecken som ligger och gnager i mig. Jag känner att det är dags att leta upp en förklaring, att gräva djupare. KBT känns inte aktuellt för mig, åtminstånde inte till en början eller som ända behandling. Jag kan inte bli hjälpt om jag inte får veta varför jag behöver hjälp. Sen jag var väldigt liten, har jag, enligt min mamm, alltid varit väldigt ängslig och tillbakadragen. Jag minns ju självklart mycket själv men det känns viktigt för mig att få det bekräftat utifrån också. För att vara säker på att det inte är inbillning för att försöka göra det lättare för mig att förstå. Redan från början var jag väldigt försiktig, jag föredrog att leka ensam och mådde väldigt dåligt i nya situationer. Det är först i tonåren jag känner att detta blivit ett hinder för mig, det är först nu jag börjat må allvarligt dåligt. Tror jag. Jag vill alltid prata som att jag vet, men allt är bara spekulationer. Jag vet ingenting. Det är därför jag ska göra denna resan, denna genomgående utvärdering av mig själv och min insida. Mitt första mål är att hjälpa mig själv, först och främst gör jag detta för min egen skull. Men jag hoppas självklart att det kan vara en hjälp för någon annan också, om jag så bara kan få en ända människa att känna sig lite bättre, lite mindre ensam eller bara att någon får ut något positivt av detta, så är jag mer än nöjd.

Här med förklarar jag mitt projektarbete påbörjat!

Biografi — 2 Comments
30
Sep 90

.

i am the eye in the sky
looking at you
i can read your mind
i am the maker of rules
dealing with fools
i can cheat you blind
i can read your mind