Vilken underbar vinter det har varit i år!
Babbel
22
Feb 10
I do not feel safe, do not feel confident.
Det är konstigt. Hur jag alltid går omkring och har en känsla av att ingenting är som det ska. En så där värkande känsla i magen som hela tiden påminner mig om att jag inte duger, att jag borde göra allt för att ställa saker till rätta. Det är märkligt hur jag aldrig kan slappna av, hur det alltid känns som att jag när som helst kommer förlora allt som betyder något för mig. Det är inte en trevlig känsla, känslan av oro, känslan av att aldrig vara trygg..
18
Feb 10
Maybe we’ll find better days
Och jag hade en så fin tanke om hur jag skulle skriva allt på ett bra sätt, om hur jag skulle komponera det för att det skulle kännas rätt.
Nu är det bara tomt, det är inte rätt, det kan inte skrivas på ett rätt sätt.
När jag sitter på bussen, när jag sitter där med ”can you feel the love tonight” i öronen, känns det overkligt att jag för mindre än ett halvår sen valde platsen längst bak. Hur jag satt där och snyftade och grät i min ensamhet.
NÄ fuck this! Jag får skriva detta en annan dag. för detta kommer bara bli fel!
HEJDÅ!
16
Feb 10
I hope you do…
Och blåsorna kommer som med brev på posten så fort jag varit i skolan någon timme. Det är typiskt. Jag hatar det, jag vet att det finns hjälp, någon sorts sugtabletter, men min läker/tandläkare vill helt enkelt inte vara hjälpsam, och jag orkar ärligt talat inte bråka om några blåsor i tandköttet.
Jag har varit utan medicin i drygt två veckor nu och det med blandade känslor. Självklart känns det underbart, vilken befrielse, vilken bekräftelse. Och självklart känns det positivt att känna igen, att uppleva känslorna på riktigt, att inte bara veta att jag är lycklig, utan också känna det..
Att känna nu.. Jag tror man kan beskriva det som att det är på en annan level än tidigare, känslorna blir fysiska kopplade på något sätt.. Min kropp reagerar på min sinnesstämning igen. Altså, jättesvårt att förklara, men jag blir illamående av att vara orolig, skakig av nervositet, kall av sorg… osv. Tidigare fick jag bara feber och kollapsade så fort det var något.
Dock vet jag inte om det beror på min dunderförkylning eller avsaknaden av tillskott till hjärnan som jag är så fruktansvärt illamående och yr. Jag har en fruktansvärt konstig sugande känsla i magen, kan inte minnas om det är såhär det känns att vara orolig, och utsatt. Något säger mig att det är normalt. Men det känns allt annat än friskt.
Jag är så glad att vi faktiskt bara hade en och en halv lektion idag, jag skulle inte orkat en minut till, pga mitt fysiska ”tillstånd”. Mina planer på att gå till stan och köpa en väska gick i stöpet och det blev första bästa buss hem istället, väl i min säng kollapsade jag och sov i fyra timmar. Jag gråter, hela tiden.
Ångest är vardagsmat, och jag bara väntar på det där anfallet, det känns som att jag jämt och ständigt är där och nosar, men kommer därifrån preciis innan det är för sent. Jag är instabil. Men jag fungerar, jag är utmattad och trött. Jag vill ha klarhet, min förvirrade hjärna behöver trygghet just nu..
Redovisningar och prov är jobbigare nu, jag är inte likgiltig, plötsligt mår jag otroligt dåligt över allt som heter press…
Nu kan jag inte sitta här längre, måste lägga mig ner igen. Liten update där…
14
Feb 10
Even when you lost your faith in love.
Jag skulle gärna vilja berätta om min underbara dag. Om hur lycklig jag är, om hur mycket kärlek jag känner och om allt mysigt jag gjort idag.
Jag skulle gärna vilja förklara igen, och igen.. Hur mycket jag harar alla hjärtans dag, mors dag, fars dag.. Men det tänker jag inte heller göra. Det tjänar ingenting till att vara bitter. Det finns så många som reda satt ord på det hatet. Jag behöver inte försöka göra det bättre.
Jag tänker inte försöka.
2
Feb 10
Actions speak much louder than words
Man faller och faller och faller. Det känns som att man simmar i en liten skål med vatten, inget syre, ingen väg ut. Man skriker men ingen hör. Man faller, och faller, och faller. Allt är suddigt och dimmigt och kallt, man fryser. Skakar. Darrar. Gråter. Mest av allt så gråter jag. Jag gråter för att jag känner mig hjälplös och ensam. För att ingen lyssnar. Jag är den enda som försöker, det känns som att jag är den enda som anstränger mig. Den enda i hela världen som försöker hjälpa. Idag är en sån där dag. En sån där ensam-dag.
Jag förstår inte varför du vill att det alltid ska vara jag som mår sämst. Varför jag aldrig bara kan få slappa av och vara lycklig… ?
2
Feb 10
It poisons me!
Jag har aldrig förstått vad som driver människor till att provocera andra att må dåligt. Till vilken nytta? Jag mår bara sämre om jag vet att jag medvetet fått en annan människa att känns sig ovärd. Hur kan det då för somliga ha motsatt effekt? Vad får man ut av att framkalla ångest hos andra? Kan någon som vet svara på detta? Varför? Vad är poängen med att hela tiden göra små små saker som man vet får en annan människa att må så fruktansvärt dåligt och känna sig totalt misslyckad?
1
Feb 10
I am not prepared to be strong
Jag är så trött i huvudet. Jag är så trött i huvudet på grund av alla ord. Alla saker man ska ta in. Allas klagan, hur synd det är om alla. Jag kräker, jag vill bara kräka! Det känns så oförskämt, hur kan människor bara lägga över ansvaret på alla andra? Jag förstår det inte. Jag skulle ALDRIG, aldrig någonsin ta för givet att någon Vill höra det jag har att säga.. Man kan inte kräva medkänsla av sina medmänniskor.. I min värld klarar man sig själv…
.
Förlåt för alla torftiga ord, jag har skrivkramp, är så nervös inför mitt tredje samtal med min nya psykolog imorgon att jag näsan gör på mig.. Första gången vi träffades var en riktig freak-show. Andra gången vi skulle träffas skolkade jag, sist blev jag halvt korsförhörd om hur pass seriös jag är med mitt liv… Så det känns lite som att, imorgon gäller det, att visa att jag verkligen vill…
Som sagt, detta blev bara torrt och tomt. Men så får det vara. Jag känner att jag måste få sagt något även om det blir sagt helt utan inspiration.
25
Jan 10
Once upon a time, there was ”You & Me”
Känslan i mig är inte främmande. Den är allt för bekant. Det är känslan av ett läkande sår. Känslan av att växa ur sorgen, lära sig uppskatta ensamheten och bli stark i känslan av att klara sig själv. Det är den känslan man får när tårarna slutat komma, när man sansat sig, blivit lugn. När man på något vis undermedvetet försöker övertala sig själv att allt bara utvecklats till det bästa. Att det var meningen att det skulle bli som det blev, att man gör sig bäst ensam, att man inte behöver vara två…
Varje morgon när jag vaknar är jag ensam, försöker berätta för mig själv att jag har fel, uppenbarligen misslyckas jag.
Svårt för mig att förklara…
bild av: jimmy backius
16
Jan 10
Got a feeling like this cant be right..
Jag kommer alltid finnas, jag kommer alltid ha tid för dig. Oavsett vem du är, oavsett anledning. Jag kommer alltid förlåta dig, alltid ställa upp, aldrig vända dig ryggen. Jag kan inte förklara varför, men det finns trots allt en förklaring till allt. Det finns förklaringar till att vara otrogen, en förklaring på mord, mobbning, det finns förklaringar till att skada sig själv, skada andra. Det finns förklaringar på varför man behöver bekräftelse, varför du alltid vill ha saker som tillhör någon annan. Det finns förklaringar på allt. Jag kan bli sårad, jag kan hata dig, avsky dig, vilja döda dig, men jag är inte bitter. Vi är alla födda goda, och jag kan förlåta de hemskaste sakerna, om du bara ger mig tid.
För längesen förlät jag den människa som körde ihjäl min älskade pappa, jag förlät pojkvännen vars ord bara var tagna ut luften, jag förlät min bästa vän som stal min pojkvän, pojkarna som stal mitt självförtroende, läraren som sa att jag var dålig och mannen som bad mig dö. Jag förlät psykologen som somnade, och grannen som lät mig lida.
Men var sak kräver sin tid, för det är tiden som läker..
Alla tar snedsteg och alla gör det av anledningar.. Vi är mänskliga och det ger oss rätt att göra fel.
Tillit däremot är en helt annan sak, tillit ska förtjänas..
10
Jan 10
I remember it well.
Imorgon börjar livet igen. Skolan, verkligheten, vardagen. Imorgon är det slut på alla mysiga timmar i sängen, imorgon är det allvar igen. Stress stress stress, måste försöka bemästra den. Måste försöka behärska den..
Varje gång jag tänker på att det snart är dags för min tatuering också blir jag alldeles pirrig, längtar så jag går sönder. Klickar det med tatueraren blir det antagligen han som får göra min stora också, när jag bokade tiden för denna lilla verkade han väldigt trevlig.
Sjukt tråkigt blogginlägg men vaffan. Man kan inte vara på topp alltid.
23
Dec 09
Forgive me!
Jag har firat alla möjliga sorters julaftnar. Hos mamma, hos pappa, hemma, borta, med mormor, med farmor, kräkandes, svettandes, gråtandes, skrattandes, frysande, kär, okär, tillsammans med vänner, tillsammans med ovänner, besviken, sviken, krossad, dumpad, lämnad, älskad, hyllad, tröstad, tyst, högljudd, galen. Men i år är det första året jag firar mig jul alldeles alldeles tom.
Det känns hemskt faktiskt. Att vara såhär tom på lille julafton. Det är en viss sorts skam som fyller kroppen när man erkänner att ingenting spelar någon roll.. Inte ens på julafton.
23
Dec 09
Just for me, the church bells rang.
Jag antar att det inte är meningen att jag ska älska. Jag är inte född för att älska en annan människa blint. Jag vet inte varför jag är född. Jag vet inte var min plats är i denna världen. Jag har över huvud taget ingen aning om vad jag gör här. Jag har aldrig hört hemma här, sen jag utvecklades till en självständing liten människa med egna tankar har jag över huvud taget aldrig känt säkerhet inför min existens. Självklart har jag inte alldig kunnat sätta ord på det, och fortfaradnde är det väldigt svårt för mig. Men ända sedan dagistiden har jag känt att något är fel. På något sätt har jag alltid varit missförstådd. Alltid blivit tolkad på fel sätt, vilket antagligen har lett till allt det här. Denna oförmåga att lita på folk. I mitt stilla sinne kan jag säga att den ända människan som förstått mig är min far. Men har jag rätt att säga så? Hos en sjuårning kanske det inte finns så mycket att tolka in fel? Eller?
Jag kände mig lugn i min pappas närvaro. Vid hans sida kände jag en trygghet som jag andrig annars kände. Det är väldigt svårt att förklara, jag var ett otroligt sårbart barn, inte som riktigt liten men, som sagt, när jag började utvecklas till en tänkande individ utvecklades även en obottnelig rädsla för livet. Men vid min pappas sida kände jag mig alltid säker.
Säker. Något jag fortfarande sällan är. Minst av allt säker på mig själv. Fortfarande väldigt osäker på min existens. Fortfarande finns det otroligt många frågor som behöver svar. Varför?
18
Dec 09
You’ve lost that lovin’ feeling
Nä. Nu får jag väl allt ta och skärpa mig. Tycker ni inte det? Vad var det för fånig parallell? Va!? Man kan ju helt tro att jag tappat känslan för allt det här. Kanske är det så, kanske har jag aldrig ens haft en känsla, kanske har jag det, kanske har jag nu tappat den, kanske finns den kvar. Kanske är jag bara lite förvirrad just nu.
18
Dec 09
Self-fulfilling prophecies..
Vet ni vad? Jag bloggar, vet ni varför? Jo, för att jag är satans desperat igen. Ha-a.. Veckan som har gått har varit rent ut sagt underbar, jag har skrattat och varit innerligt lycklig. I fredags mådde jag sämre än jag någonsin gjort och efter det har allt varit helt sagolikt. Jag har knappt vågat andas i rädsla att ha itu den magiska känslan av att ha ett alldeles vanligt känsloliv. Men så idag, jag kunde ana det redan igår kväll, att nu är något på gång. Det var en liten liten helt obetydlig sak som satta igång en liten liten karusell, som sedan snurrade runt och runt. För att då och då stanna och släppa på fler passagerare.
För en stund sen var min karusell full och det var uppenbarligen dags att slänga av alla människor. Man kan kanske dra en liten parallell där. Jag är som en karusell, alla är som karuseller, vi snurrar runt, runt, runt. Hela tiden möts vi av nya problem, som i form av människor hoppar på vår karusell. Efter hand som nya passagerare vill hoppa på får andra hoppa av. Vi får släppa taget om våra problem. Men ack inte, så är inte fallet med mig. Här vill ingen hoppa av, här sitter dom små liven kvar tills karusellen är absolut överbelastad och då flyger dom av, alla på samma gång. Och skadar alla i sin omgivning…
18
Dec 09
I get a little warm in my heart
Jag verkar vara den ända som tycker det är alldeles underbart att vi äntligen fått lite snö. sex dagar kvar till julafton nu och jag hoppas innerligt att snötäcket ska värma oss fram till dess. Värmen sprider sig verkligen från hjärtat och ända ner i tåspetsarna när jag ser de stora flingorna dala ner utanför fönstret. Att tårna förfryser så fort man sätter sin fot utanför dörren är en helt annan femma.
För ett par dagar sen fick jag en försenad födelsedags present. Bilden till vänster är en av de första bilderna jag tog med min nya lens-baby. Jag vet – jag är ringrostig och blablabla… Men jag ska bli bra på det där med foton igen, det kan jag nästan lova!
18
Dec 09
Give me time, and give me space.
Det har hänt mycket, dock inte här.. jag ska till skolan nu men kan ju ändå sammanfatta den senaste veckan med några bilder. Puss
11
Dec 09
Don’t understand the role I’ve been given
Det är märkligt, hur man plötsligt, en helt vanlig dag, sätter igång en helt vanlig låt, som man hört oräkneligt många gånger, lyssnat på tills den dött för att sedan återuppstå. Det märkliga är, hur denna låt, på bara någon minut kan gå från att vara en helt vanlig låt till att representera hela ens existens. Från att ”bara” ha varit en bra låt, blir den så mäktig och stor. Texten har du redan hört, du har läst den, sjungit med, plågats av den, solat till den och älskat i den. Men just idag, när jag lyssnar på texten, betyder den något alldeles speciellt, något den aldrig betytt förr.
Det sägs ofta att Robbie är en elak människa, en ouppfostrad och självgod person. Kanske är han bara en väldig komplex själ, som begåvats med något så vackert, obeskrivligt och underbart magiskt, en ängels röst. Kanske är det jag som är komplex. Kanske vill jag bara identifiera mig själv med den människa som just nu fyller mitt rum, hela min värld med toner av liv.
5
Dec 09
Lying deep down inside of me
Ut och gå, cykla en runda, ta lite bilder, ring en kompis, åk till morfar, städa ditt rum, baka en kaka, blablabla.Det är inte så lätt, och skulle det få mig på bättre humör att göra något som inte känns bra? skulle det göra mig lycklig att göra något som aldrig fått mig tillfredsställd? Varför ska alla tjata om att jag ska aktivera mig. Jag vet att det är bra för både kropp och själv. Men just nu orkar jag helt enkelt inte. Mitt huvud dunkar och jag har ont i kroppen. Jag vill bara krypa ner under täcket och titta på en bra film.
29
Nov 09
You’ve got a reputation..
Ja-a jag är också fast i idol-träsket. Och även jag är förälskad i Tove och Erik. Visst hade dom varit ett helt underbart par? Men hur är det egentligen, jag är nog knappast den ända som undrar. Är det hela bara ett trick från medias sida, för att locka tittare och höja programmets kärleksfaktor några grader? Är detta helt uppgjort? Är Toves blickar bara ett spel där tv4 skriver manuset, och blir dom ombedda att gullegulla med varandra? Tihi Ja-a, vi får väl vänta och se, Tove är nu singel, men Erik insisterar fortfarande på att han älskar sin flickvän. Hur det ligger till spelar egentligen ingen större roll, men visst börjar man undra? Hade jag varit Eriks flickvän hade jag nog haft en del hard feelings…
29
Nov 09
I wont give you up!
Om jag kunnat hade jag berättat historien om hur jag föll för Endrit. Men jag kan inte, jag kan inte beskriva med ord hur underbart och magiskt det var att känna den berusande kärleken växa sig så stor på så kort tid.
Jag har aldrig känt så stor kärlek tidigare, jag har aldrig fallit så lätt förr. Några få minuter räckte. Redan efter några minuter var jag alldeles säker, när du höll mig i min famn visste jag direkt att jag var hemma. När du såg in i mina ögon var det som att livet jag inte visste att jag saknat återvände till mig.
I din närvaro fanns ingenting annat än du och jag. Ingenting annat än vår kärlek. Som redan då var uppenbar.
När du gick, när jag såg din ryggtavla bli mindre och mindre, kändes det som en fruktansvärd och orättvis film. Jag kunde överhuvudtaget inte tänka klart. Jag var helt tom. Jag grät, tysta stillsamma tårar. Det var ingen hysterisk hjälplös gråt. Bara uppgiva tårar, jag var så ensam, ingen kunde förstå vad jag kände. Hade du vänt om och bett mig rymma iväg med dig hade jag gjort det. Jag hade inte tvekat. Hos dig känner jag mig alltid trygg.
Sen första gången du tog min hand har jag någonstans alltid vetat att vi var menade för varandra. Aldrig hade jag kunnat ana att vi skulle passa som två pusselbitar, men att vi skulle göra varandra lyckliga visste jag hela tiden.
När jag tänker på vår kärlek är det nästan omöjligt att inte tro på en högre makt. Allt verkar så fruktansvärt logiskt, men samtidigt är det helt osannolikt att något såhär fantastiskt skulle vara slumpen. Det finns inte, det måste vara ödet. Det måste vara bestämt. Någonstans måste jag alltid vetat att det skulle bli såhär. Någonstans måste det funnits en röst som intalade mig att ha tålamod. Jag kan inte se något annat sätt.
När du håller mig nära är jag så säker på att jag aldrig någonsin tänker lämna din sida. Och rädslan att du inte känner likadant gör mig så fruktansvärt rädd. Om du skulle välja att lämna mig ensam.. Skulle jag någonsin kunna älska igen?
Jag antar att det är därför du gör mig så olycklig. Vetskapen att jag utan dig inte skulle ha någon lycka gör mig skräckslagen. Därför är det så svårt att vara med dig, att fullkomligt släppa taget om alla livlinor. Men jag vet att jag måste, det är ända sättet att få det att funka. Jag måste våga satsa.. Jag har redan vunnit, och jag tänker inte förlora…
27
Nov 09
Life is about fighting!
Just nu är jag… förundrad. Det är skrattretande hur somliga människor inte kan, eller vägrar förstå sig på psykiska problem. Jag avskyr att kalla det så men det är ju faktiskt vad det är. Människor kan faktiskt må dåligt utan att faktiskt själv välja det. Man kan faktiskt ha psykiska sjukdomar, psykiska störningar och depressioner, utan att vara korkad.. Man kan vara klok, sansad, bildad, livserfaren och faktiskt ändå hamna i en svår situation, där det inte finns någon lätt väg ut. Man kan vara ytterst medveten om sitt problem men ändå vara helt okapabel att lösa det. HAHA!
Man är inte mindre värd för att man drabbas av en psykisk åkomma, att påstå det är som att säga att någon med lunginflammation är mindre värd en någon med en vanlig förkylning, för att denna personens immunförsvar just i detta fallet var svagare.
Vem som helst kan drabbas, vem som helst. Det kan hända som följd av diverse traumatiska upplevelser men även helt utan synlig orsak. Och att man upplever och går igenom något jobbigt behöver inte betyda att man drabbas, men om man gör det, så gör det ont att bli misstrodd. Jag försöker skratta åt alla som påstår att man själv väljer lyckan. Men hur lätt är det? När man själv, hur mycket man än väljer, inte lyckas finna den?
26
Nov 09
I will go down with this ship
Gud, gud finns i mig, gud är min inre röst. Men även djävulen finns också i mig. Det låter kanske väldigt kliché, som i tecknade filmer där de ofta får symbolisera den goda och den onda handlingen. Det är inte så jag menar. Jag menar att de symboliserar de ljusa och de mörka i min själ, i mitt liv just nu.
Gud för mig kan liknas med lycka. För mig symboliserar han det goda i mitt liv. Han sitter inte bland molnen, han skapade inte världen och han styr inte alla världens människor. Han finns i mig, i mitt innersta, där bor han tillsammans med sin ärkefiende, djävulen. De kämpar och de bråkar om vem som ska ha makten. De finns i mitt undermedvetna, till viss del är de egna ”individer” och väldigt avgörande i frågan om min personlighet. Djävulen vill tränga gud ur mig och. Han är mörkret och olyckan som inte står ut med gud som är lyckan och nyckeln till skratt och sympati. Gud vill alltid väl.
Jag tror inte att Gud endast vistas i min kropp utan han har även en del i ett större perspektiv. Vi har alla våra gudar och de kan samarbeta och styra upp saker till viss del, alltså är de i hög grad delaktiga i skapandet av våra öden. Både Djävulen och Gud har heltidsjobb, ständigt i kamp om vårt välbefinnande.
Denna bilden symboliserar för mig psyket hos en människa där Djävulen har en stor plats. Alltså är detta en människa som inte är speciellt lycklig. Dock är det en kämpande människa, fågeln är kärnan i personligheten, alltid oskuldsfull. Så länge man ser ljuset, om än lite ljus, så finns det hopp.
Ju större plats Djävulen vinner i mig, desto tveksammare blir jag inför hela teorin. När mörkret är stort och hoppet litet blir det svårare att känna av Gud.
För att tro på Gud måste man lära sig, eller våga se ringarna på vattnet. Man har en önskan, som man vill få uppfylld, men kanske är detta en orimlig önskan. Kanske kommer inte hela önskningen gå i uppfyllelse, men det kanske kommer bildas ringar, ringar som droppen skapat, ringar efter Guds försök att uppfylla dina önskningar. Kanske går det inte fort, och ibland är det inte många, eller ens tygliga ringar, men Gud gör alltid så gott han kan. Varje litet steg i rätt riktning gör skillnad. Det gäller bara att vara öppen, och se de små små stegen.
24
Nov 09
Det är inte lätt. Det är inte lätt att leva med ett så stort hat. Det är inte lätt att hata sig själv så mycket som jag hatar mig själv. Det svåra är inte att utsätta mig själv för hemska saker. Det svåra är oförmågan att se att man är älskad. Det går inte, man kan inte älska någon som är som jag. Det går bara inte! Ingen normal människa kan känna kärlek till ett monster som jag. Du kan säga att jag är söt och allt det där, jag tror dig, jag vet att jag inte ser ut som ett monster. Men om du ser på mig noga, ser igenom den där ytan. Så ser du mitt riktiga jag och om du då säger att du älskar mig, kommer jag inte tro dig. Dina ord kommer sluta ha betydelse för mig, jag kommer sluta höra dig. För ingen kan älska mig, det är bara tomma ord. Lögner! Du kommer inte stå vid min sida till slutet! Jag är värdelös för dig!
24
Nov 09
I’m still in love yoth you!
Jag vet att jag inte är den lyckliga flickan du blev kär i. Jag vet att jag är annorlunda, jag vet att jag inte passar in. Jag vet att jag inte är vad du förväntat dig. Men jag vet också att du älskar mig. Jag vet att du älskar mig för annars hade du inte stannat. Annars hade du inte svalt mina hårda ord, du hade inte låtit mig komma tillbaka alla de där gångerna efter att jag skrikit, slagit, gråtit och sprungit ifrån dig med dunkande huvud. Du hade inte hållt mig när jag skrek och du hade inte försökt förstå. Ja, jag litar på att du älskar mig. Men jag är så otroligt kär i dig, jag är fortfarande kär, för du är samma underbara, varma, omtänksamma, förstående och hjälpsamma människa som jag blev kär i, jag älskar dig också. Men jag är kär också, jag är fortfarande kär.
21
Nov 09
The metal glimmered once again
Kanske är det månen som lyser stor och klar på himlen, kanske är det dimman, kanske dne långa dagen i den stora staden eller så är det kärleken, sorgen eller helt enkelt depressionen, det spelar egentligen ingen roll vilket, ikväll mår jag väldigt dåligt.
20
Nov 09
She’s so lovely
Detta måste ju utan tvekan
vara den sötaste bebisen någonsin!
Jag dör så underbart söt hon är,
tyvärr hittade jag inte bilden på
internet så jag fick fota den
med camen från h&m-katalogen.
19
Nov 09
I’m really sick of thinking
Jag måste erkänna att jag faktiskt inte riktigt är kapabel att ta tag i andras dilemman just nu. Det kanske låter fruktansvärt egoistiskt. Bryter mot grundreglerna som säger ”alltid ställa upp”. Men just ju kan jag inte, jag må vara egoistisk men just nu har jag så fullt upp med mig själv och mina egna kamper att jag helt enkelt inte orkar. All min vakna, sociala tid går åt till att försöka hålla humöret uppe. Att inte leva som en levande död och gå omkring och agera mänskligt ankare och dra ner alla i min närhet till botten..
Jag har min lilla blogg. Jag har en vän i den. Förr hade jag andra sätt, kanske blir det för mycket då och då. Det är klart att det får vara så, man får lov att må dåligt, vara ledsen och ha mindre bra dagar.
Äsh jag vet inte var jag vill komma, säga förlåt till omvärlden kanske för att jag inte riktigt orkar bry mig just nu.. Måste försöka hålla mig själv flytande – först och främst, och det gör jag inte genom att skaffa mig ännu fler saker att våndas över.
Och Fuck you right back, ingen är tvingad att läsa min blogg. Om ni gör det för att bli irriterade så fine, men ingen är tvingad.
5
Nov 09
never thought I’d be down and out
Kärlek är svaret på alla frågor.
Jag vill leva. Jag vill leva ett lyckligt och hoppfullt liv. Jag vill orka jag vill lyckas jag vill visa att jag kan. Jag inte dö, jag vill leva, men hur?
3
Nov 09
cut you up
Jag känner att jag de senaste dagarna blivit väldigt dålig med orden. Bilder i all sin ära men eftersom mitt projektarbete numera ska bli en utveckling av bloggen måste jag skriva, skirva, skirva! Igår var en ytterst jobbig dag, det var tungt, mitt hjärta låg som en sten i bröstkorgen och alla ord utifrån ekade tomt i mitt huvud då alla känslor var som bortblåsta. Vår samhällslärare gör att hålet känns djupare och mycket mörkare. Jag orkar inte stå på mig och kämpa för min egen stolthet, istället lägge rjag mig bara ner, jag ligger i mental fosterställning och känner inte längre sparkarna, för jag har redan tappat mitt hopp. Jag nöjer mig med det lilla, jag vet att jag kan bättre men förmår mig inte att visa det. Igår på bussen skrev jag en liten lista i min kalender för att koncentrera tankarna på något annat än frustrationen och klumpen i min mage.
Ni får ursäkte min dåliga engelska, men jag orkar inte köra rättstavning idag
Things I like about busses
- Listening to other people conversating
- Children behind me petting my hair
- My lovely MP3 player
- Love notes on the back of the seat before me
- The sound of the rain against the window
- Playing hide and seek with a little child
- The reflections of myself in the window when travelling late
- The knowledge of soon beeing with someone i love
Things I don’t like about busses
- Mothers don’t caring if their baby is crying
- Having really cold feet
- Drunk people
- Finding old gums under my seat
- People talking very loud, epeciallt in lanugages i can’t understand.
Asians are the worst - Old rude people
- People getting way too many txtmessages without turning the sound off
2
Nov 09
Jag älskar dig
Jag står inte ut med tanken på att detta har ett slut. Jag har aldrig mått så dåligt som jag mådde igår. Aldrig.. Aldrig känt mig så fruktansvärt dålig som människa, aldrig känt mig så meningslös och överflödig. Jag kommer aldrig förlåta mig själv, jag kommer aldrig förlåta mig själv om jag är anledningen till att jag förlorar det mest betydelsefulla i mitt liv just nu. Aldrig. Jag skulle köpa all världens skatter och plocka ner himlens alla stjärnor för att bli förlåten, men jag kan inte, jag kan ingenting göra..
28
Okt 09
I wanna… Gotta beep out
Ska man behöva ljuga om sig själv för att bli intressant? Ska man behöva hitta på vita lögner för att bli omtyckt. Ska jag behöva hitta på osanningar om mig själv för att du inte ska tycka att mitt liv är tråkigt. Ha-a. Nä!
27
Okt 09
I’ll be yours through all the years
Hur kan man tycka om någon som mig? Som är så otroligt tråkig och ointressant. Jag, jag som aldrig har något för mig, som för det mesta bara är inne, skriver små dikter och tar lite bilder, jag som skriver alldeles för många blogginlägg varje dag om alldeles obetydliga saker. Hur kan man välja att spendera sin tid med någon så komplex som jag, med så många brister och så trasig själ. Varför väljer man mig, av alla underbara, vackra, motiverade, glada, sociala och utåtriktade tjejer!? Varför?
27
Okt 09
You’ll be on my mind…
Tänkte bara säga att jag skaffade statistik för min blogg den 9 September, precis 50 dagar sedan imorgon. Kul fakta iksom..
27
Okt 09
My heart… boom,boom,boom.
Jag minns dte första tv programmet jag verkligen följde. Dawsons Creek, underbara tid. Det var innan tiden för brustna hjärtan och kladdigt smink, allt var så osuldsfullt och fjäderlätt.
Jag älskade programmet, det fick mig verkligen att känna det där pirret i magen, när Joey och Pacey gick på små promenader tillsammans i regnet och satt och pratade på bryggan om livets mening.. Jag trodde att livet en dag skulle bli sådär vackert. Att jag skulle växa upp till en kvinna och uppleva allt det Joey upplevde. Jag grät när jag missade nyårsavsnittet, det var så förutbestämt att det skulle bli riktigt passionerat mellan Joey och Pacey i just det avsnittet, och så missade jag det. Haha, det var tider det.
27
Okt 09
I fell in love on the day we met
Vad ska jag göra med mitt hår? Varannan dag älskar jag den gyllene färgen och varannan dag ser jag ett uringult hår som hånler mot mig i speglen. Jag vill ha veteblont hår men har aldrig lyckats få det, funderar på att ta bussen till stan och köpa lite blekning och ge mig in i färgdjunglen igen..
Kan det bli mycket vackrare än det här? Slipa ner den hemska bruna listen och lasera den vit tillsammans med ett gammalt trägolv.. Jag DÖR!
