Det finns en historia jag skulle vilja berätta.
En historia rotad väldigt djupt i mig. I min själ, i mitt innersta, i det rum där alla känslor bor. Jag vet inte när historien börjar, kanske var det dagen då jag föddes, den dagen då min pappa dog, kanske var det en helt vanlig dag någonstans på vägen mot idag, men någonstans började det, och när det var är inte speciellt väsentligt. Detta är ingen saga, ingen berättelse och egentligen ingen historia heller, det är ett summerat utdrag ur mitt liv, de delar ur mitt liv jag sällan pratar om. Eftersom början är svår att sätta fingret på är det också svårt att veta vad jag ska berätta, hur jag ska formulera mig och hur jag ska förklara. En dag fann jag mig själv i en avgrund så djup att hur jag än klättrade, krälade och skrek kunde jag inte skymta ljuset. Jag stod på botten av ett hav av gyttja, helt utan kraft att simma mot ytan, sakta kvävdes jag, långsamt fylldes mina lungor av tjock smet. När en människa förlorar viljan att kämpa för sitt liv, när hon inte längre har kvar de medfödda reflexerna att försvara sig i underläge, då är det inte okej, då är det inte vanliga tårar som rinner nerför kinden, det är tårar som etsar sig fast, blir kvar och skapar ärr. Jag vet inte varför det blev som det blev, jag förstår det inte och jag vet inte vad som fick allt att sätta igång just nu. Just då, för ett år sedan, drygt.
2008 – 09 – 27
Grattis på födelsedagen! Glada miner, spring och stoj. Ett, två och tre. Detta är en dag jag sent kommer glömma.
Det finns en sak man lär sig, en sak man blir tvungen att förstå. Du har dig själv, och Ingen annan! Fortsätter ni läsa kommer ni bli tvungna att göra ett val – att försöka förstå, eller att inte vilja förstå. Att ni ska förstå skulle jag aldrig begära, men alla kan försöka, och lyckas man inte – betyder det inte att man måste döma, man kan acceptera.
Den 27 september för ett år sedan firades mitt och min lillebrors kalas. Detta var innan jag blivit hjälpt. Jag visste inte varför, och vet fortfarande inte, men mina plågor, mitt lidande… Otaliga gånger ledde mina fötter mig in på toaletten där jag låste om mig, öppnade badrumsskåpet och..
Blod sipprade genom min svarta långärmade spetsklänning medan verkligheten kom tillbaka.. Men det gjorde inte ont, det skrämde mig inte och minst av allt oroade jag mig för framtiden. Just då var det befriande, det löste upp klumpen i magen, det gav mig liv, styrka och energi att gå ut och möta alla människor. Sunt? Nej! Nödvändigt, kanske! Många gånger fanns det inget annat i mina tankar.
Idag finns det ärr, små små ärr som lyser rött, smala strimmor som skvallrar om en annan tid, en tid då jag inte riktigt var som jag är idag. Jag var samma person, hade samma tankar och samma värderingar. Men somliga saker var annorlunda. Otröstlig gråt, timme efter timme, dag ut och dag in.
Om jag skäms? Både ja och nej! Jag förstår mig själv, jag förstår inte varför vi människor får de tankar vi får och de gör saker vi gör och känner som jag kände. Men jag vet att vi gör det.. Så på det sättet skäms jag inte, det är naturligt, inte helt ovanligt och går att förklara.. Men det kan kännas onödigt, när någon jag tycker om dömer, när jag får blickar, kommentarer och en yxa i ryggen, då känns det så onödigt. Men.. när jag sedan tänker efter och tillbaka, finns det inget att ångra. Utan de där strimmorna hade jag kanske inte suttit här idag.
Hjärnskakningar, tejp och krossade drömmar senare träffade jag min hjälte. Mannen som studerade mig inifrån och skrev i en journal.. Jag fick en diagnos, en diagnos jag inte ska gå in på här. Det skrevs några recept och några veckor senare mådde jag som jag mår idag, bättre än på länge. Utan tabletterna, utan hjälp, utan samtal och stöd hade jag inte blivit frisk.
Jag har känt smärta, jag har saknat, fallit ner i avgrunden förr, men aldrig samma sak.. Förlusten av min pappa gav mig ingen sjukdom, det gav mig sorg. Sorg kan framkalla sjukdomar, men sorg kan också bara vara sorg, och för att bota sorg behövs inte tabletter. För att bota sorg behövs något helt annat..
Dagens kalas, 364 dagar efter det förra,
mår jag bättre. Mycket bättre!
Kommentera gärna, om du känner igen dig, vill prata eller har något att fråga. Jag skulle verkligen uppskatta lite respons.
Jag önskar att jag var bättre, det gör vi väl alla? eller? Önskar att jag kunde hantera somliga saker på ett mer moget och vuxet sätt. Jag skulle ge min vänstra tumme för att slippa vara så instabil och osäker. Jag vill inte förstöra allt, jag vill inte vända alla emot mig och få alla som betyder något att vilja klösa mig i småbitar. ”Älska mig mest när jag förtjänar det minst..” Jag önskar att jag var en av de människor som verkligen förtjänade att vara älskade..
