De flesta små barn tror på himlen, av den anledningen att föräldrar förklarar dödsfall som att personerna nu är i himlen. Det blir ens sanning, man nästan vet att det är så. Men för de flesta människor kommer det ju en dag då man börjar fundera självständigt på det här med döden, himlen, livet efteråt och så vidare. För mig kom denna vändpunkt när min pappa dog. Till en början, när sorgen och saknaden upptog hela vardagen, var det bilden av himlen som fanns kvar. Ungefär en vecka efter min pappas död var det fortfarande himlen som existerade, jag ritade en stor bild av mig när jag hälsar på pappa i himlen, där han fanns med alla änglar och med mormor och våra döda djur. Till en början var det en stor tröst. pappa finns fortfarande, i himlen, dit alla kommer..

Men när det började smälta in, när jag började analysera det här med döden, så kändes himlen mer och mer främmande. Jag visste inte vad jag trodde, och ju mer jag frågade människor i min närhet desto osäkrare blev jag. Fram till jag var ungefär 16 var min bild av livet efter döden väldig fluffig. Jag ville gärna förklara det så att jag fick en trygghet i att någon gång få träffa pappa igen.

När jag var 16 år hade jag samlat ihop så pass mycket erfarenhet för att kunna bilda mig en egen uppfattning om vad jag ansåg och trodde hände efter döden. Något jag trott på sen dess, fram till för någon månad sen. Jag vet inte varför och hur det gick till. Jag har varit så övertygad i min egensnickrade tro att jag inte för några månader sen skulle tro att jag bara skulle släppa den.

Jag antar att det är en form av trygghet, att jag på något sätt har kunnat släppa taget. Inse att jag inte behöver tro att jag kommer träffa honom igen. Även om jag kan medge att tanken på att jag faktiskt inte längre tror på att få se honom skrämmer mig något enormt.

Jag vill inte bli påmind om det faktum att han är borta, att han inte kommer tillbaka. Det känns fortfarande väldigt främmande.

Jag känner att min blogg har utvecklats till en sån där blogg som jag verkligen inte ville ha när jag började skriva från första början. En sån blogg som bara är helt random och tråkig. Jag lever för att fotografera, men om man besöker min blogg utan att veta det är dte mer än lätt att totalt missa att jag faktiskt till och med är riktigt bra på det jag gör (gjorde…).

Jag..:

• ..skriver med förkortningar
• ..har gjort min första smiley
• ..laddar upp googlebilder och filmklipp som inte äe mina egna
• ..skriver ”min dag” inlägg – ibland
• ..laddar uåå såkallade ”ego-pics”

Lite ångest har jag allt över detta… Det ska bli ändring… Någon gång!

Det sägs att det finns en mening i alls som händer. Att alla små händelser är delar av något större. Något jag alltid trott stenhårt på. Självklart har det funnits dagar då jag tvivlat, då jag varit så ledsen att jag inte i min vildaste fantasi skulle kunna tro att den smärtan var en del av något bra. Men i efterhand kan man se tillbaka på det som hänt och tänka att, jo, utav allt det onda har det faktiskt kommit något gott. Som idag, när jag såg en av mitt livs bästa vänner jogga förbi mig.. Vi var så tighta genom hela högstadiet och början av gymnasiet, tills en dag, då hon gjorde något som sårade mig något så fruktansvärt mycket. Själva handlingen var väl i sig ganska oskyldig, men följderna fick mig att lida och det gjorde att jag inte kunde förlåta henne, det är bara tiden som kan läka såna sår. Vilket den har gjort, jag har verkligen inte några hard feelings gentemot henne längre, mer än att det fortfarande känns synd att det blev som det blev. I stundens hetta kunde jag inte se något bra i att förlora en så nära vän, men nu i efterhand kan jag nog säga att det var det kanske bara var en händelse i det stora hela. Något ont som hände för att förhindra att något ännu värre skulle hända. Kanske.

På fredag är det rocktema på horizont och imorgon är det 150 dagars, det firas med tatuering, klippning och en öl på lyktorna!

Det är dags att ställa sig själv en viktig fråga. Hjälpte det någonsin mig att byta linje. Hörde jag någonsin hemma på estet? De bästa bilderna jag tagit tog jag under min tid på Natur. Men kanske handlar det om utveckling. Kanske är jag på väg mot något större än de där färglada solnedgångarna. Det är vad de säger i alla fall. Mina lärare. Om jag hör hemma på estet? Ett väldigt enkelt svar! Ja! Det betyder inte att jag kan relatera till alla där, förstå alla eller försvara alla. Men jag har funnit underbara vänner, somliga kanske för livet, andra bara för nu, men som ändå lärt mig enormt mycket om både mig själv och om livet. å jo, det är ingen tvekan om att jag känner mig hemma här.

Jag vill inte vara hård här, men jag kan utan att vara orättvis säga att jag inte lärt mig någonting som jag inte skulle lärt mig om jag gått kvar på nv. Jag lägger till viss del skulden på mina lärare, och till viss del på mig själv. Mina lärare har verkligen kunskaperna för att lära mig allt kan ta in om färger, former osv. Men någonstans på vägen mot målet fallerar det. Mitt fel? Deras fel? Ingens fel eller bådas fel?

Anledningen till mitt gymnasieval är min längtan efter att uttrycka mig kreativt. Kliche Kliche. Mitt val kändes enkelt. Frågan är om det var rätt? Frågan är om det har fått mig att må bättre eller sämre än vad jag hade gjort om jag fortsatt svettas på natur? Vem vet?

Min pappa planerade inte att dö. Det gjorde ingen annan heller. Det var ingen som anade, ingen som tänkte tanken. Inte med större entusiasm i alla fall. Varför skulle någon göra det? Min pappa skulle inte dö, eller kanske skulle han det? Om allt är meant to be så skulle han ju faktiskt dö. Och jag skulle sitta här idag och skriva min blogg om min pappa. Min pappa som inte skulle dö. Men han dog, och vi har alla fått lära oss att anpassa oss efter det som hände.

Så här sitter jag idag. Jag älskar, jag älskar mitt liv. Jag älskar min pojkvän. Jag är lycklig. Efter allt som hänt sitter jag här idag och känner ett lugn när jag ser tillbaka på mitt liv. Jag känner mig trygg i allt det som hänt mig. Det har gett mig något, det har lärt mig något. Det har gjort mig stark!

”Actions without words are better than words without actions.” – Pra Thepkavi

Somliga dagar saknar jag min lilla solstråle så att tårarna väller upp i mina ögon..

Idag tog jag mig lite tid och gick igenom alla bloggar som är med i tvälningen, jag måste säga att jag är något besviken på utbudet. Min absoluta och faktiskt ända favorit om man bortser från mig själv, *blink blink* och min underbara lilla Josefine, är helt klart Linn Persson. Creed till henne!

Vote?

Vad är det med världen och all denna stress angående stress? Det kvittar ju vad man gör så stressar man, saker som förr inte var stress är plötsligt stress idag. Att förlova sig, att skaffa barn, att resa, att inte resa, att skaffa jobb, att plugga vidare. Folk kan vända och vrida på allt man säger och gör så att det blir någon form av stress!? Om man följer sin magkänsla och mår bra i sina beslut så är det väl knappast stress? Stress är något man mår dåligt av, något som får en att sakta brytas ner och till slut inte orka längre. Att göra det som känns rätt är det underbaraste i världen och det finns verkligen ingenting som ger mer tillfredsställelse än att vara helt säker på vad man vill, och det är väl ändå bara vi själv som kan avgöra vad som är rätt och fel?!

Därför säger jag: Åt helvete med allt snack angående regler för hur lång tid allt ska ta, känns det rätt så är det rätt, går något åt helvete? Ja, so what? Då har man i alla fall följt sitt eget hjärta istället för alla andras fördomar..