Funnen Försvunnen

Wanking in a…

phect — Sun, 07 Mar 2010 22:17:05 +0000

Vilken underbar vinter det har varit i år!

with a sad heart I say bye to you and wave

phect — Wed, 03 Mar 2010 21:24:31 +0000

Min blogg började främst som ett ställe att samla texter till mitt projektarbete – som så småningom skulle utvecklas till en självbiografi i dagboksform. Detta kommer inte hända. Antagligen kommer gamla inlägg tas bort ett efter ett i takt med att jag känner att det blir jobbigt att blotta det ”Jag” som blir mindre och mindre befintligt. Inte för att jag förnekar det som varit, inte för att jag skäms…

Jag kan känna att innehållet här trots att jag skrivit för att få vara ärlig ändå har blivit något förvrängt. Om jag ska berätta sanningen om hur jag mått det senaste året är inte min blogg rätt källa att ta fakta ifrån. Trots att jag anser att jag ofta blottat mig själv väldigt är det fortfarande en väldigt romantiserad bild av mitt liv jag delat med mig av.

Det är så dubbelt. Samtidigt som jag ofta velat skrika att det inte är okej, att jag inte mår bra och tänker på döden mestadels av mina vakna timmar finns det en annan del som säger att man inte kan framställa sig själv hur som helst. Det måste finnas en viss normalitet i allt onormalt. En stolthet trots att man befinner sig på botten och något glamouröst i att försöka ta livet av sig…

- Vilket det aldrig gör!

I struggle to find any truth in your lies

phect — Wed, 03 Mar 2010 21:10:55 +0000

De flesta små barn tror på himlen, av den anledningen att föräldrar förklarar dödsfall som att personerna nu är i himlen. Det blir ens sanning, man nästan vet att det är så. Men för de flesta människor kommer det ju en dag då man börjar fundera självständigt på det här med döden, himlen, livet efteråt och så vidare. För mig kom denna vändpunkt när min pappa dog. Till en början, när sorgen och saknaden upptog hela vardagen, var det bilden av himlen som fanns kvar. Ungefär en vecka efter min pappas död var det fortfarande himlen som existerade, jag ritade en stor bild av mig när jag hälsar på pappa i himlen, där han fanns med alla änglar och med mormor och våra döda djur. Till en början var det en stor tröst. pappa finns fortfarande, i himlen, dit alla kommer..

Men när det började smälta in, när jag började analysera det här med döden, så kändes himlen mer och mer främmande. Jag visste inte vad jag trodde, och ju mer jag frågade människor i min närhet desto osäkrare blev jag. Fram till jag var ungefär 16 var min bild av livet efter döden väldig fluffig. Jag ville gärna förklara det så att jag fick en trygghet i att någon gång få träffa pappa igen.

När jag var 16 år hade jag samlat ihop så pass mycket erfarenhet för att kunna bilda mig en egen uppfattning om vad jag ansåg och trodde hände efter döden. Något jag trott på sen dess, fram till för någon månad sen. Jag vet inte varför och hur det gick till. Jag har varit så övertygad i min egensnickrade tro att jag inte för några månader sen skulle tro att jag bara skulle släppa den.

Jag antar att det är en form av trygghet, att jag på något sätt har kunnat släppa taget. Inse att jag inte behöver tro att jag kommer träffa honom igen. Även om jag kan medge att tanken på att jag faktiskt inte längre tror på att få se honom skrämmer mig något enormt.

Jag vill inte bli påmind om det faktum att han är borta, att han inte kommer tillbaka. Det känns fortfarande väldigt främmande.

It’s the unbroken chains..

phect — Mon, 01 Mar 2010 18:36:28 +0000

In a sick way i’d like to thank you.

phect — Sun, 28 Feb 2010 17:41:47 +0000

På vår toalett hänger en sån där dassbok, som faktiskt kan vara riktigt trevlig att läsa ibland. Hittade denna listan men tips för bättre språkanvändning, tänkte att det kan ju passa till bloggare också..

Använd aldrig allitterationer.
Använd aldrig utländska låneord när det finns en adekvat inhemsk terminologi att tillgå. Låneord är inte à propos.
Anmärkningar inom parentes är onödiga (även om de är relevanta).
Man ska aldrig generalisera.
Uteslut citat. Som Ralph Waldo Emerson sade: ”Jag hatar citat. Berätta för mig det du vet.”
Jämförelser är lika olämpliga att använda som klichéer.
Var inte omständlig; använd aldrig fler ord än nödvändigt – det är överflödigt, och risken är att du bara tröttar ut läsarna och får dem att tappa koncentration och intresse så att ditt budskap riskerar att gå förlorat i en aldrig sinande ström av ord som kanske i och för sig låter bra och vederhäftiga, men som inte har så stor betydelse i sammanhanget och kanske inte heller tillför så mycket i sak till det du egentligen vill uttrycka.
Var mer eller mindre exakt i formuleringarna.
Ettordsmeningar? Undvikes!
Analogier i skrivandet är som fjädrar på en orm.
Passivformer bör undvikas.
Vem behöver retoriska frågor?
Överdrifter är miljoner gånger värre än understatements. Lagom är bäst, heter det, men se upp så att du inte blir alltför måttfull.
kom ihåg att alltid börja alla meningar med stor bokstav och avsluta med punkt
Och börja aldrig en mening med konjunktion.
Om du läser igenom det du skrivit kan du vid omläsningen kanske hitta en del upprepningar som kan undvikas genom omläsning och redigering.
Överdriv inte användandet av utropstecken!!!
Placera syftningar så nära som möjligt, särskilt i långa meningar med bisatser på tio ord eller kanske ännu fler, sitt huvudord.
Försök få tummen ur vagnen och sluta använda blandade metaforer.
Stor vikt ska alltid tas till ett korrekt val av ord och formuleringar.
Undvik trendiga ord och uttryck även om de låter häftiga.
Undvik förkortningar osv.
Uttryck inte uppmaningar i negativ form.
Glöm inte att aldrig använda dubbla negationer.
Sist men inte minst – sky klichéer som pesten; de är bara gammal skåpmat som passar bäst av att förpassas till historiens skräphög.

Om man har lastat med fel saker. Får man lasta av dom då? Går det ens?

phect — Sun, 28 Feb 2010 15:15:37 +0000

Del ett.

Del två.

Every victory has a taste that’s bittersweet

phect — Sun, 28 Feb 2010 14:34:58 +0000

Det kommer dagar då jag mår fruktansvärt dåligt. Då jag tänker massor, massor, massor.Då jag tänker på hur mycket jag berättar. Då jag inser att det säkert är många av de som läser som bara skrattar åt mig. Tycker jag är patetisk och pinsam, i mitt trevande, i alla ologiska ord. Men så inser jag, att det får vara så, de som skrattar får gärna skratta. Det förändrar ingenting. Allt jag skriver är fortfarande sanning, alla ord, alla ord skrivna i paink och ångest.. Det spelar ingen roll hur patetiskt ni må tycka det är, blogg och jag ska fortsätta vara vänner.

Min ångest den senaste tiden har även varit.. annorlunda. Inte hysterisk, inte panikslagen, men alltid där, alltid orolig, alltid ont i magen.. Pratade med min psykolog om detta, om den ständiga klumpen i magen, om rastlösheten och känslan av att aldrig någonsin vara tillräckligt bra. Hans svar var väldigt bra, och gjorde mig väldigt upprymd. Han normalförklarade mig, för första gången på år sa en insatt människa att mina känslor var fullt normala med tanke på omständigheterna. Åhh tack säger jag bara! Inte sjuk i huvudet, inte onormal!

Daddy never keeps in touch.

phect — Sat, 27 Feb 2010 23:49:16 +0000

She can’t remember a time when she felt needed
If love was red then she was color blind

I’ll be back!

phect — Wed, 24 Feb 2010 13:01:45 +0000

What doesn’t kill, will make you stronger

phect — Tue, 23 Feb 2010 22:47:02 +0000

Visst vore det perfekt om detta stämde. Om det faktiskt var så att man bara blev starkare och starkare allteftersom tiden gick.. Inte svagare, inte räddare, osäkrare och oroligare. Visst vore det bra om alla negativa saker faktiskt i slutet visade sig vara positiva. I somliga fall är det så..

Jag spenderar ibland hela dagar med att blogga, fundera, skriva dikter, läsa artiklar och reflektera över livet. Detta händer ofta, jag fortsätter intala mig själv att det är bra. Att det är bra att gräva djupt i sig själv efter saker att analysera och lära känna och förstå. Jag försöker intala mig själv att det är en bra egenskap, att känna sig själv, sina brister och sina styrkor. Men så börjar jag fundera över om jag kanske borde sluta fundera. Vad för världslig nytta gör det, att min värld består av endast funderande? Vilket liv vill jag berika genom att sitta i min lilla vrå och tänka på det livet jag inte lever..?

phect — Tue, 23 Feb 2010 21:33:54 +0000

”Love is not finding a perfect person,
……….but to see an imperfect person perfectly.”

Cause I’m driving one of your cars …

phect — Tue, 23 Feb 2010 18:39:03 +0000

Idag övningskörde jag för första gången med mamma. Jag fyller 20 om ett halvår men processen, för att komma till detta stadiet där jag känner att jag faktiskt är redo att sätta mig bakom ratten, har varit lång. Självklart har jag velat ha det där körkortet precis lika snabbt som alla andra, och jag trodde ärligt inte att jag skulle sitta bakom ratten på några år till.Det är inte lätt, för det första är det alla rädslor som alla nybörjare känner, men det finns andra tankar i mitt huvud också..

Hamnade på Misas blogg igen där jag upptäckte en trevlig liten tävling där man kan vinna 100kr i presentkort. Trevligt trevligt.

I’m so random.

phect — Mon, 22 Feb 2010 23:29:45 +0000

Jag känner att min blogg har utvecklats till en sån där blogg som jag verkligen inte ville ha när jag började skriva från första början. En sån blogg som bara är helt random och tråkig. Jag lever för att fotografera, men om man besöker min blogg utan att veta det är dte mer än lätt att totalt missa att jag faktiskt till och med är riktigt bra på det jag gör (gjorde…).

Jag..:

..skriver med förkortningar
..har gjort min första smiley
..laddar upp googlebilder och filmklipp som inte äe mina egna
..skriver ”min dag” inlägg – ibland
..laddar uåå såkallade ”ego-pics”

Lite ångest har jag allt över detta… Det ska bli ändring… Någon gång!

We…we’d be so happy to be together.

phect — Mon, 22 Feb 2010 17:45:30 +0000

Jag har en lägenhet på G som jag verkligen hoppas kan bli något. Trots att jag är något orolig för hur det kommer bli med ekonomin när jag slutar skolan och inte längre får varken studiebidrag eller barnpension så känner jag att det är dags att komma hemifrån nu. Verkligen dags. Måste ha miljöombyte nu..

Någon dag när allt stabiliserat sig, när jag har hittat ett vettigt jobb och så -- så ska jag skaffa en liten Shiba inu. Mitt hjärta smälter…

All I know is it’s a mental hospital…

phect — Mon, 22 Feb 2010 16:56:00 +0000

Igår träffade jag min fina pojkvän, vi åt thailändskt och gick på bio. Shutter Island motsvarade verkligen förväntningarna, verkligen värd att vänta på. En sån film som sätter ord på saker man själv länge funderat på men inte kunnat formulera.

Verkligen, verkligen värd!! Se den innan människor börjar prata för mycket om den, innan tidningar börjar skriva och spoliera allt. Yes, se den!

Shoulder length or longer..

phect — Mon, 22 Feb 2010 15:26:40 +0000

Eftersom jag inte blev speciellt nöjd med mitt hår, min hy ser äckelkonstig ut och jag tenderar att likna en bimbo mer än en ”Amanda Jensen”, funderar jag nu på att faktiskt fullfölja mitt nyårslöfte 2007 och faktiskt testa alla hårfärger innan jag tar studenten. Eller jo, nästan alla, jag tänker inte testa helsvart, tror för det första inte det kommer passa mig alls och för det andra vill jag inte förstöra mitt hår fullständigt.

Men eftersom mitt blonda hår är och från första början endast varit en total miss med massa komplikationer tänker jag såhär; Om jag kör mörkbrunt nu, kommer det ha en trevlig mörkbrun färg fram till studenten, genom alla studentfester och balen. Under sommaren kommer det blekas en del och till hösten lär det vara så pass blekt att jag kan köra en färgning med ljusbrunt och återgå till min naturliga hårfärg utan större problem.

Bilden är tagen från Jagheterfel på youtube..

phect — Mon, 22 Feb 2010 15:04:28 +0000

Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd

………………………………Socker – Kent

phect — Sun, 21 Feb 2010 09:08:23 +0000

Mycket videoklipp på sista tiden. Men jag kan inte låta bli..

phect — Sat, 20 Feb 2010 23:32:56 +0000

Jag får skuldkänslor för att jag äter djur,
fortsätter intala mig själv att de djuren jag äter inte behandlas såhär.

..but I hope she keeps her faith

phect — Sat, 20 Feb 2010 00:25:20 +0000

Det är inte okej, Det är fan inte okej hur orättvist livet kan vara. Jag fick nyss veta att en underbar tjej, som jag bevakat på bilddagboken i ungefär ett år var med om en hemsk olycka den 8 november och nu är så gott som helt hjärndöd.. Det finns inte ord, hennes stackars flickvän, hennes stackars stackars flickvän.. Stackars alla, stackars stackars. Det är okej att säga stackars, jag brukar avsky det ordet, avsky ”stackars-känslor”. Men i detta läget är det okej. Lilla Carro är så vacker och så fin, har kämpat i så många år mot all ångest och alla självmordstankar, och blivit ”bra”. Av den anledningen bevakade jag henne. Av hennes ”styrka”, alla bilder på henne och hennes flickvän, all lycka, alla skratt… Hennes bilddagbok gjorde mig lycklig, åhh… Och så får man veta detta, livet är så orättvist. En ynklig olycka, påkörd av en bil, fallet skadade hjärnan, till en början var hon kontaktbar men hjärnan dör mer och mer hela tiden.. Ohh hemska hemska omständigheter!

Jag ska fortsätta tro på mirakel, även om det inte verkar som det kommer ske något. Åhh, jag skulle göra allt för att göra era liv ordentliga igen…

Jag jag tänker på mig själv, på min Endrit, på min mamma, på alla jag älska, syster och bror.. Jag är så rädd, jag är alltid rädd, och nu är jag räddare. Det finns ingen mening att gå omkring och oroa sig, men jag kan bara inte låta bli. Dumma tårar, dumma dumma rädsla!

phect — Fri, 19 Feb 2010 17:33:37 +0000

Skorna passade inte, tröjan fanns inte och jag ändrade mig angående jackan. Men hatten blev det!

(Tryck på bilden för zoooom, zooom, zzzoom..)

Places that I’ve never experienced with you

phect — Thu, 18 Feb 2010 23:35:06 +0000

På din begravning fanns det ingen Chris de Burg, Dire Straits eller Alan Parson. Ingen musik som egentligen var Du. Men det kunde ändå inte varit mer perfekt. I alla forum läser jag hur lamt och opersonligt det är att framföra ”vanlig” bagravningsmusik.. Men för mig som åttaåring kunde det inte blivit bättre.

”If I saw you in heaven…” Jag visste att det handlade om mig. Om det var de få engelska orden jag lärt mig i skolan som gjorde att jag lyckades förstå allt så bra eller om det var något annat vet jag inte. Men jag såg allt framför mig, varje textrad spelades upp för mitt inre. Jag minns det fortfarande som om det var igår.

Det var en svår tid för mig, det fanns inte utrymme för sorg i knatteland. Krispersonalen behandlade mig som ett barn, vilket jag var, men jag förstod aldrig deras sätt. Mina tankar var så mycket större än propaganda terapin dom försökte tvinga på mig. Bebispratet gick inte hem och jag hade inte ordförråd nog till att förklara varför det aldrig fungerade.

Jag förändrades, mycket. Men, jag förstod ändå vem det var som var tvungen att anpassa sig. Ingen skulle anpassa sig efter mina behov och min sorg….

My New Lovers

phect — Thu, 18 Feb 2010 22:20:51 +0000

Shattered from the start.

phect — Thu, 18 Feb 2010 21:15:50 +0000

Efter skolkurator x3, bup, ungdomsmottagningen x2, lotsen, triage, skolkurator igen x3 och en präst, har jag äntligen hittat rätt. Jag älskar honom redan för hans underverk, på drygt en månad har hela mitt liv förändrats drastiskt och det är hans förtjänst. Och min egen självklart. Men utan honom hade det aldrig fungerat.

Han får det att låta så logiskt. Han får ångesten, paniken och allt hat att låta normalt och okej. Han ger mina lösryckta förklaringar ett samband och får mig att inse saker som är så logiska att jag nästan blir arg att jag inte förstod själv. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta någon jag kan ha denna relationen till.

Jag har alltid varit väldigt ärlig och öppen, men på något sätt har jag på ett eller annat vis alltid blivit missuppfattad. Sakerna jag har sagt har inte direkt lett till något. Men Thomas, som han heter, precis som min pappa.. Han binder ihop allt, sätter ord på de luckorna jag inte själv riktigt kan förklara. Lockar fram det djupa som ger mig inblick i varför jag mått så dåligt. Det alla sagt att all ångest och frustration berott på, men som jag aldrig någonsin litat på.

När jag var där för en vecka sen knäckte han mig totalt och jag var nästan arg när jag gick därifrån, arg för att han gjort mig så svag och dragit upp känslor jag inte känt på väldigt många år. Idag när jag kom tillbaka och berättde att veckan varit väldigt konstig och sorgsen, att jag gråtit inför allt och inte kunnat hålla tillbaka, inte förren orden passerade ut insåg jag att han redan förra veckan förutspått att det skulle bli såhär. Att han medvetet plockat fram lilla sorgsna Cornelia som dom senaste tio åren bara fått vara frustrerad och självdestruktiv.

Han avdramatiserar ångesten, paniken, smärtan, skriken, det är naturligt. Inte bra, inte okej, inte något som ska fortsätta. Men ändå inte alls konstigt. Utan rum att uttrycka sorg, utan plats för riktiga tårar…

Åhh, idag var en perfekt dag.

You’re the only one I ever believed in.

phect — Thu, 18 Feb 2010 01:04:52 +0000

Det var en sån där dag. En sån där hemsk dag, en sitta längst bak på bussen dag.

Men jag hade ingen buss att sitta på, jag hade ingenstans att gå, ingen att ringa – får inte göra någon besviken, kan inte riskera att visa dessa könslorna för mamma.

Detta var inte längesen, inte tidsmässigt. Men det känns som det var år sen, mentalt. Jag kan inte förklara vad som har hänt med mig de senaste veckorna. Men, jag är mer sansad, jag mår sämre, kan jag nog säga, men jag har kontroll på ett helt annat sätt, jag kan vara lugn nu, även om mitt inre dansar av oro.

Jag kunde inte hålla det samman, jag kunde inte sansa mig, det är en svår känsla, när kroppen faller ihop, när man inte kan hålla det tillbaka. När man måste skrika, för man kan inte vara tyst.
Jag måste ha sett riktigt hemsk ut, sittande där, på kajen, skakandes och hysteriskt halvskrikande.
Och då, när jag sitter där ensam, utan att ha någon att ringa, utan att kunna visa detta jag för någon som helst i min egen verklighet. Kommer en kvinna fram till mig. En vacker stilig kvinna i väldigt exklusiva kläder. Men det verkar inte spela någon roll, hon sätter sig brevid mig i snön och slasket och bara håller om mig, i tystnad. Sedan tittar hon på mig, men endast bekymrade ögon. Ingen skuld, ingenting, hon klandrar mig inte. Och hennes kärlek fyller mig. Hennes lite lätt rynkade panna och hennes stora tårfyllda ögon gör mig alldeles varm. Hennes tårar rinner, och hon är så fin och så bra och så vuxen, men hon tar mig ändå på allvar, trots mitt skrik, trots min panik, trots att jag sitter med slask runt hela min vuxna kropp..

Hon räddade mig från så mycket smärta, och hon gav mig hopp om att det faktiskt finns människor som bryr sig, osjälviskt. Som inte blir arga när man mår dåligt, som inte skäms, som inte virrar på huvudet åt psykiskt sjuka Cornelia som är bortom all hjälp.

Jag är denna kvinna förevigt tacksam, min ängel!

Maybe we’ll find better days

phect — Thu, 18 Feb 2010 00:52:23 +0000

Och jag hade en så fin tanke om hur jag skulle skriva allt på ett bra sätt, om hur jag skulle komponera det för att det skulle kännas rätt.
Nu är det bara tomt, det är inte rätt, det kan inte skrivas på ett rätt sätt.

När jag sitter på bussen, när jag sitter där med ”can you feel the love tonight” i öronen, känns det overkligt att jag för mindre än ett halvår sen valde platsen längst bak. Hur jag satt där och snyftade och grät i min ensamhet.

NÄ fuck this! Jag får skriva detta en annan dag. för detta kommer bara bli fel!

HEJDÅ!

phect — Thu, 18 Feb 2010 00:35:29 +0000

And I don’t want the world to see me -
….cause I don’t think that they’d understand
….When everything’s made to be broken,
…I just want YOU to know who I am.

I know that you feel me somehow

phect — Wed, 17 Feb 2010 22:59:44 +0000

Snart tror jag att jag ska skriva mitt första lösenordsskyddade inlägg, har en tanke om att skriva ganska öppet, vill inte att vem som helt ska läsa det, inte för att jag skäms, inte för att jag inte vill dela med mig, men av den enkla anledning att jag inte vill ta skada av att fel personer kanske läser.

Vill ni veta lösenordet så säg till : ) Puss!

I hope you do…

phect — Tue, 16 Feb 2010 15:47:38 +0000

Och blåsorna kommer som med brev på posten så fort jag varit i skolan någon timme. Det är typiskt. Jag hatar det, jag vet att det finns hjälp, någon sorts sugtabletter, men min läker/tandläkare vill helt enkelt inte vara hjälpsam, och jag orkar ärligt talat inte bråka om några blåsor i tandköttet.

Jag har varit utan medicin i drygt två veckor nu och det med blandade känslor. Självklart känns det underbart, vilken befrielse, vilken bekräftelse. Och självklart känns det positivt att känna igen, att uppleva känslorna på riktigt, att inte bara veta att jag är lycklig, utan också känna det..

Att känna nu.. Jag tror man kan beskriva det som att det är på en annan level än tidigare, känslorna blir fysiska kopplade på något sätt.. Min kropp reagerar på min sinnesstämning igen. Altså, jättesvårt att förklara, men jag blir illamående av att vara orolig, skakig av nervositet, kall av sorg… osv. Tidigare fick jag bara feber och kollapsade så fort det var något.

Dock vet jag inte om det beror på min dunderförkylning eller avsaknaden av tillskott till hjärnan som jag är så fruktansvärt illamående och yr. Jag har en fruktansvärt konstig sugande känsla i magen, kan inte minnas om det är såhär det känns att vara orolig, och utsatt. Något säger mig att det är normalt. Men det känns allt annat än friskt.

Jag är så glad att vi faktiskt bara hade en och en halv lektion idag, jag skulle inte orkat en minut till, pga mitt fysiska ”tillstånd”. Mina planer på att gå till stan och köpa en väska gick i stöpet och det blev första bästa buss hem istället, väl i min säng kollapsade jag och sov i fyra timmar. Jag gråter, hela tiden.

Ångest är vardagsmat, och jag bara väntar på det där anfallet, det känns som att jag jämt och ständigt är där och nosar, men kommer därifrån preciis innan det är för sent. Jag är instabil. Men jag fungerar, jag är utmattad och trött. Jag vill ha klarhet, min förvirrade hjärna behöver trygghet just nu..

Redovisningar och prov är jobbigare nu, jag är inte likgiltig, plötsligt mår jag otroligt dåligt över allt som heter press…

Nu kan jag inte sitta här längre, måste lägga mig ner igen. Liten update där…

And the memories of life go on forever

phect — Mon, 15 Feb 2010 09:00:07 +0000

Det är lamt och det är dött och det är gammalt.
Det är osmakligt och skrattretande.
Men det är pappa och det är minnen och det är magiskt.
Det är lycka.

He’s a part of heaven’s plan.

phect — Sun, 14 Feb 2010 23:26:41 +0000

Det kan handla om att inte trampa på någons fötter, om att inte gå för långt. Det kan handla om respekt, och det kan handla om självdistans.

Jag tänker inte på min pappa så ofta. De kan gå veckor utan att jag tänker på honom. Det är snart tolv år sedan han dog och det finns ärligt och uppriktigt inte så mycket att tänka längre. För det mesta kan jag acceptera att han är borta, att han faktiskt aldrig kommer tillbaka. Tolv år är en väldigt väldigt lång tid, många sår har läkt, mycket känns lättare idag. Jag kan inte säga att jag saknar honom i min vardag, han har ingen del i den, han skulle inte kunna komma tillbaka nu. Jag har aldrig levt detta livet med honom, där gör att han känns väldigt väldigt avlägsen, jag kan sakna tiden då han faktiskt var verklig, men det är han inte längre, vilket gör att jag omöjligt kan drömma om honom. Ibland försöker jag föreställa mig hur det skulle vara om han funnits, mitt liv skulle inte varit sig likt. Tankar som att han aldrig kommer få se mina barn gör mig ledsen, han kommer inte krama mig och vara stolt när jag tar studenten, han kommer inte leda mig till altaret eller torka mina tårar om jag skiljer mig. Aldrig mer kommer han göra sig lustig för att få någon på gott humör, och det gör ont.

Men det finns saker bortom min sorg, saker mer komplicerade än att pappa inte kommer tillbaka.. Det är ett faktum….

go back, and go on, and go again!

phect — Sun, 14 Feb 2010 23:01:39 +0000

(Tryck på bilden för att zooma)

There was a time when I believed..

phect — Sun, 14 Feb 2010 21:56:39 +0000

Jag var där när jag var nio, tretton, femton, arton… Jag var där när jag var tio, elva, tolv, och jag var där ensam. Jag var där när jag var sju och när jag var fjorton. Jag var där när jag fick min första kyss och när jag tappade tänder, jag var där redan innan du visste vad det var.

Jag hade svaren långt innan du hade frågorna. Jag letade på internet långt innan google fanns på svenska.. Jag köpte skivorna, för när behövde Christopher Davison fanns inte youtube. Det fanns inga enkla sätt. Och jag grät till texterna långt innan du visste att de fanns.

Jag menar, jag klandrar er inte för att ni inte hade en aning medan jag satt där som åtta-åring och önskade att jag inte var så ensam med mina tankar. Jag vill bara ha det sagt, så var det..

På något vis tar man för givet att folk ska förstå. Att människor ska veta hur ont det gör, hur ofta det gör ont.. Man tror att det är uppenbart, att folk ska inse att man blivit präglad. Att det inte finns någon enkel väg ut. Att man inte kan söka hjälp och få det undanstökat på någon vecka.
Jag skulle vilja förklara hur svårt det varit, men jag är rädd att ni inte kommer förstå. Att det kommer låta som att jag är självgod och dryg.. Jag är rädd att ni kommer läsa och inte ens försöka förstå hur jobbigt det kan vara, för mig, och för alla andra..

Even when you lost your faith in love.

phect — Sun, 14 Feb 2010 21:35:04 +0000

Jag skulle gärna vilja berätta om min underbara dag. Om hur lycklig jag är, om hur mycket kärlek jag känner och om allt mysigt jag gjort idag.
Jag skulle gärna vilja förklara igen, och igen.. Hur mycket jag harar alla hjärtans dag, mors dag, fars dag.. Men det tänker jag inte heller göra. Det tjänar ingenting till att vara bitter. Det finns så många som reda satt ord på det hatet. Jag behöver inte försöka göra det bättre.

Jag tänker inte försöka.

don’t explain and don’t ask me why..

phect — Sun, 14 Feb 2010 21:28:02 +0000

Oooh baby
you makin’ that mistake again, oh why
ooh, don’t you understand
that everytime you do you make me cry

Never thought I would meet someone like you
Well now I’ve found you and I’ll tell you no lie
This love I’ve got for you
Could take me ’round the world
Now show me love
Show me love, show me life
Baby show me what it’s all about
You’re the one that I ever needed
Show me love and what it’s all about, alright
Don’t waste this love I wanna give it to you

Oh why..

I’ll make a wish, send it to heaven..

phect — Sat, 13 Feb 2010 19:29:35 +0000

God, there’s got to be another way

phect — Wed, 10 Feb 2010 18:08:43 +0000

Jag måste få ut det. Även om jag gråter krokodiltårar varje gång jag tänker på det. Jag känner mig sviken. Jag känner mig fruktansvärt sviken.

Sen jag var ungefär 14 har jag velat bli fotograf, ja, det har jag faktiskt! Jag hatar att erkänna det för det känns som en avlägsen och orealistisk dröm. Men det är ändå ingen direkt hemlighet, det är nog mest hur pass mycket jag vill som är hemligheten..

Julen… 2005 tror jag det var ja, fick jag en kamera av min farmor och farfar. Väl använd kan jag säga. Jag tror faktiskt jag ska ladda upp lite gamla bilder från den tiden senare… Men i alla fall, älskade älskade kamera.

När vi flyttade till vårt nya hus försvann min lilla skatt, vilket betydde slutet på alla fest och fika bilder för mig. Jag vågade inte berätta för mamma, rädd för att hon skulle bli arg.. Dock, vi flyttade, det ÄR svårt att hålla reda på en liten väsk-kamera som brukar befinna sig lite var stans för att faktiskt kunna vara impulskamera.

Månader efter försvinnandet vågade jag berätta och mamma blev inte arg, mamma tog ut en ny kamera på försäkringen, inte ens självrisk behövde vi betala. Jag var i himlen.. Äntligen kan jag fota mig tillsammans med mina vänner igen, äntligen kan jag börja föreviga de vardagliga studerna.. Men nej, det visade sig att mamma bestämde att denna nya kameran var en familjekamera = allt som tillhör hela vår familj är heligt…. Altså, inga party-pics eller fika-foton med den nya kameran.. Den spenderar sitt liv på hallbordet där den sakta men säkert förlorar värdet och föråldras…

Min försvunna vän kom till rätta ett tag senare men det blev på något vis aldrig detsamma med den gamla kameran, den är trots allt ganska gammal och har tagit flera tiotusentals bilder, färgåtergivningen är inte längre den samma och en snigel är snabbare än dess blixt… Sure, den fungerar, men utan att vara allt för hård vill jag ändå påstå att den inte längre håller måttet. Dock, jag klagade inte längre, jag hade min kamera…

När jag för några månader sen skulle använde min gamla vän märker jag att något inte alls står rätt till, man kan inte längre se motivet innan man tagit bilden och blixten är alldeles intryckt. Det kommer fram att någon tappat den men inte brytt sig det minsta om att berätta detta för mig, än mindre ersätta den…

Saken som gör mig ledsen är det faktum att det känns som att mina känslor inte är värda någonting. Den nya kameran används aldrig då vi har äldre kameror som fyller syftet av slit och släng kameror bättre….!?!?

Ush jag kan inte förklara. Men om det hade varit jag som haft sönder någon annans kamera i denna familjen hade det blivit ett jääääkla liv, om det så bara hade varit en skråma hade jag varit återbetalningsskyldig minst det dubbla på samma gång som jag fått så mycket skit för min oförsiktighet och bristande respekt för tekniska saker..

Men när det handlar om mina saker spelar det ingen roll. Då är det bara till att vifta bort. Jag blir inte ens erbjuden den ”nya” kameran som vi fått ut gratis på försäkringen.. När jag sen vill gå och köpa en egen kompaktkamera får jag skit för det… ”vi har ju redan tre”

Jaaaaaa en som är björns som man blir slaktad om man använder, en som är en familjekamera som ska ligga på sin plats i hallen och en som blivit tappad och är helt oanvändbar… KUL!?!?!

VAD HAR JAG GJORT FÖR FEEEEL?????????

Det som får bägaren att rinna över är samtalet med mamma precis,
Mamma: ”här finns jättemycket jordekorrar som tigger nötter”
Jag: ”Åhh, fota dom”
Mamma: ”Nej det blir inte bra”
Jag: ”Men vadå du har väl med den nya kameran”
Mamma: ”Nej vi har den gamla”

Varför kan inte jag då bara få ha försäkringskameran om den inte ens får följa med till spanien..

SAKER ÄR TILL FÖR ATT ANVÄNDAS!

Look inside your tiny mind.

phect — Wed, 10 Feb 2010 17:10:49 +0000

Idag är jag arg. Jag är arg på min mamma och jag är arg på telenor. Telenor har är totalt inkompetenta och har lurat mig på 500 kr som dom vägrar betala tillbaka. Min mamma, som för tillfället är i Spanien tänker fruktansvärt ologiskt…. Jag orkar inte förklara.!

I should’ve taken less and given you more

phect — Mon, 08 Feb 2010 18:46:21 +0000

Permenant for life, it’s now a part of you

phect — Thu, 04 Feb 2010 18:31:46 +0000

Okej, jag kunde imte låta bli att ladda upp en där man ser remember också. Jag känner egentligen inget behov att försvara varför den är så simpel och enkel. Men eftersom jag fått en del kommentarer om att den är lam och dryg så känner jag mig ändå lite tvungen… Jag har aldrig påstått att jag tycker den är varken unik eller kreativ. Det har aldrig varit meningen.. För mig kändes det väldigt viktig att jag gjorde den så simpel som jag gjorde den, och jag ångrar det inte en sekund.

Om jag hade pyntat den mer och gjort den mer till en bild än en simpel text hade den förlorat sitt syfte och antagligen inte fungerat på det sätt som den fungerar nu. För den har verkligen fyllt sitt syfte perfekt. Jag var rädd att den inte skulle hjälpa mig på det sätt som jag förväntade mig när jag gjorde den, men det har den verkligen gjort, och därför är jag fortfarande ytterst tacksam att jag gjorde den så enkel.

Vem vet, någon dag kanske jag väljer att ge den lite sällskap, men som det ser ut för tillfället så lär den förbli ensam ett tag till.

Förstorar ni bilden kommer ni se att en del av tatueringen flagnat av under läkningen, men det ska fyllas i imorgon.